"Laget framför jaget"
En människa i min absoluta närhet har haft det svårt under många år. Han har kanske något av de vackraste mest ömtåliga hjärtan jag någonsin mött. I själen en poet, i hjärtat en sann altruist. Han är en av de där osynliga barnen som jag talar om. Som gjorde allt för att finna en plats i livet och i världen där han blev omtyckt, älskad och respekterad. För att finna en plats där han fick känna sig värdefull och meningsfull.
Han valde en väg där målet var att hjälpa andra och han gjorde det bra. Han har alltid varit fantastisk på att finnas där för alla andra, på att ge av sig själv till de som behöver när de behöver. Det var där han fann sitt värde. Det var där han fann sin mening, även om han aldrig fick lära sig hur han skulle finnas för sig själv, se sig själv, ge till sig själv. Jag vet inte hur många liv den människan har räddat, men det är många.
Arbeit macht frei - Plikten framför allt
Obalansen och oförmågan att ge till sig själv kan bränna ut vilken eldsjäl som helst. Han gjorde sina djupdykningar ner i bottenlösa träskmarker av sorg och förtvivlan men han hittade på något sätt alltid upp igen.
Han har försökt ta livet av sig många gånger, både på ett långsamt sätt och med en önskan om omedelbar verkan. Ingen har kunnat hjälpa honom på riktigt eftersom hans mänskliga känslor och behov har betraktats som en sjukdom av samhället. Känslor som ska dövas. Behov som ska elimineras. ”Ut och fyll din plikt människa, så att du förtjänar din rätt att överleva, även om det tar död på dig.” Det är så man bränner en veke i båda ändar. Skillnaden på att skicka en människa till en gasugn är hårfin.
Att värdera männskoliv i pengar
De oseende blickar som mötte honom på vägen ut i livet blev till hans oförmåga att se sitt eget värde. Och han välkomnades till ett system som enbart värdesatte honom för hans prestationer, som proppade honom full med medicin och gav honom kopiösa mängder elchocker när han gråtandes gav upp. Han var ju trots allt tvungen att ta sig ut i ekorrhjulet och visa sitt värde igen. ”Här skapar vi inga varaktiga lösningar! Det har vi inte tid med. Här släcker vi bränder!
Han välkomnades till ett system där hans existens mättes i pengar och där hans mänskliga sårbarhet ständigt räknades som en ekonomisk förlust. Ett minus i kanten. Ett brutalt misslyckande. ”Dåliga människa som inte klarar av att leva!”. Den mannen har lärt mig allt om att våga visa min sårbarhet, men också resultatet av att vara för stark.
Att förtjäna sin rätt att överleva
Han har rest sig gång på gång, ifrån fosterställning upp på sina trasiga och vacklande ben, för att återgå till det system som förgör honom. För att bevisa sitt värde och sin rätt att överleva. Jag har stått här bredvid och i förtvivlan konstaterat det ohållbara. Det ohållbara i att han om och om igen matas in i den fulla sysselsättningens blodtörstiga käftar.
25 procent…
50 procent… här är det fortfarande hållbart…
Sedan 75 procent….
och därefter 100 procent…
”Grattis ärade samhällsslav! Nu är du 100 procent värd att överleva!”
En kort tid efter 100 procent går det alltid utför igen. Det har brukat ta omkring 3-6 månader tills han inte klarar mer och söker en utväg ur livet igen. Nu är han helt utförsäkrad trots att han fortfarande är sjukskriven. Jag undrar om han kommer må bättre av det? Nu är han alltså där ute igen till 100 procent för att förtjäna sin rätt att överleva. För att tjäna ett system som förgör honom och bidra till statskassan som han redan har bidragit till avsevärt i sitt snart 60-åriga liv. Han. Min älskade pappa…
Jag vet inte om min pappa kommer att klara det den här gången. Jag vet inte om han kommer att överleva. Men om statskassan har tur så kanske han tar livet av sig. Om statskassan har tur så kanske han stupar på snöret precis där omkring 65 års ålder så att de slipper betala ut hans pension. Om statskassan har tur så kanske vi alla en dag begår ett kollektivt självmord. Det vore förmodligen det allra bästa för ekonomin.
”Ge mig din hand pappa
Min är liten, men vad gör det att din är stor
Min kärlek, din kärlek, finner inga gränser
det är inom oss den bor
Så var din längtan än för dig till
pappa återvänd till mig
Varför söka horisonter som inte finns pappa
när jag finns hos dig?”
– Dikten är skriven av min pappa till mig, när jag var 8 år.
Med ett kärleksfullt raseri…
Sanna Nova Emilia
TILLÄGG: Den 14 mars 2018 sökte sig min pappa till slutgiltiga horisonter och fullbordade sitt självmord. Han blev 62 år gammal. Han hade då precis betalat av sina studieskulder till CSN för sin läkarutbildning (ST Allmänläkare) i samhällets tjänst. I Allmän Pension hade han arbetat in drygt 2 miljoner kronor som tillföll Pensionsmyndigheten och statskassan.
"Det som finns kvar på pensionskontot efter dödsfallet blir så kallade arvsvinster. "
Må vi alla vakna upp ur denna sinnessjuka masspykos och skapa ett system som tjänar och hedrar människoliv istället för pengar och ekonomi.
Sådan far, sådan dotter
Så låt sanden vila
vid min uttorkade människosjäl
låt det frusna bygga kristallslott i mitt hår
och eldens djävular bränna broar
genom mitt vansinne
Låt vreden slå sina fumlande nävar
emot mitt blödande bröst
och det omöjliga förgöra min vilja
Sen, när sorgens floder byggt rännilar
igenom mitt brustna fönster
och mina drömmars ekon ebbat ut
då ska jag med stolthet ge upp
Livet är ändå bara en dröm
och när vi vaknar igen
där bortom allt som aldrig blev
och aldrig var menat att vara
Då pappa…
Då ska jag brygga oss en stor kopp kaffe
möta gryning tillsammans med dig
och le åt allt jag trodde var verkligt…
© Sanna Nova Emilia
