Ett kollektivt självmord skulle gynna ekonomin

En människa i min absoluta närhet har haft det svårt under många år. Han har kanske något av de vackraste mest ömtåliga hjärtan jag någonsin mött. I själen en poet, i hjärtat en sann altruist. Han är en av de där osynliga barnen som jag talar om. Som gjorde allt för att finna en plats i livet och i världen där han blev omtyckt, älskad och respekterad. För att finna en plats där han fick känna sig värdefull och meningsfull. Han valde en väg där målet var att hjälpa andra och han gjorde det bra. Han har alltid varit fantastisk på att finnas där för alla andra, på att ge av sig själv till de som behöver när de behöver. Det var där han fann sitt värde. Det var där han fann sin mening, även om han aldrig fick lära sig hur han skulle finnas för sig själv, se sig själv, ge till sig själv. Jag vet inte hur många liv den människan har räddat, men det är många.

Den obalansen och oförmågan – att inte förmå ge till sig själv – kan bränna ut vilken eldsjäl som helst. Han gjorde sina djupdykningar ner i bottenlösa träskmarker av sorg och förtvivlan, men han hittade på något sätt alltid upp igen. Han har försökt att ta sitt liv flera gånger, både på ett långsamt sätt och med en önskan om omedelbar verkan. Ingen har kunnat hjälpa honom på riktigt eftersom hans känslor och behov betraktas som en sjukdom av samhället. Känslor som ska dövas. Behov som ska elimineras. ”Ut och fyll din plikt människa! Så att du förtjänar rätten att överleva, även om det tar död på dig!” Det är så man bränner en veke i båda ändar. Skillnaden på att skicka en människa till en gas-ugn är hårfin.

De oseende blickar som mötte honom på vägen ut i livet blev till hans oförmåga att se sitt eget värde. Och han välkomnades till ett system som enbart värdesatte honom för hans prestationer, som proppade honom full med medicin och gav honom kopiösa mängder elchocker när han gråtandes gav upp. Han var ju trots allt tvungen att ta sig ut i ekorrhjulet och visa sitt värde igen. “Här skapar vi inga varaktiga lösningar! Det har vi inte tid med. Här släcker vi bränder!”

Han välkomnades till ett system där hans existens mättes i pengar och där hans mänskliga sårbarhet ständigt räknades som en ekonomisk förlust. Ett minus i kanten. Ett brutalt misslyckande. “Dåliga människa som inte klarar av att leva!”. Den mannen har lärt mig allt om att våga visa min sårbarhet, men också resultatet av att vara för stark.

Han har rest sig igen, gång på gång, på vacklande trasiga ben, för att gå tillbaka till det system som förgör honom. Och jag har stått här bredvid och sett det ohållbara. I hur han slussats ut i arbetslivet på nytt. 25 procent. 50 procent. (Här är det fortfarande hållbart.) Sedan 75 procent. 100 procent. Och där efter 100 procent så går det alltid utför igen. Det har brukat ta 3-6 månader tills han inte klarar mer och söker en utväg ur livet igen. Nu är han utförsäkrad, trots att han fortfarande är sjukskriven.  Jag undrar om han kommer att må bättre av det? Nu är han där ute igen, till 100 procent, för att visa samhället att han har rätt att överleva, för att bidra till statskassan som han redan bidragit till i sitt snart 60-åriga liv. (Till en stadskassa som fick 68 miljarders budgetöverskott förra året med vilka Anders Borg kunnat spekulera i Euron. )

Jag vet inte om min pappa kommer att klara det den här gången. Jag vet inte om han kommer att överleva. Men om statskassan har tur så kanske han tar livet av sig. Om statskassan har tur så kanske han stupar på snöret precis där omkring 65 års ålder så att de slipper betala ut hans pension. Om statskassan har tur så kanske vi alla en dag begår kollektivt självmord. Det vore förmodligen det allra bästa för ekonomin…

[hr_shadow]

“Ge mig din hand pappa
Min är liten, men vad gör det att din är stor
Min kärlek, din kärlek, finner inga gränser
det är inom oss den bor

Så var din längtan än för dig till

pappa återvänd till mig
Varför söka horisonter som inte finns pappa
när jag finns hos dig?”

(Skriven av min pappa, när jag var 8 år)

[hr_shadow]

Med ett kärleksfullt raseri…

Sanna Nova Emilia

Innehållsförteckning
Robert Jarnroth

Robert Jarnroth

Dela artikeln
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på email
Epost