Inifrån och ut

Ja, jag har nog alltid känt mig lite främmande i världen. På ett sätt tror jag att vi alla till och från bär den känslan. Vem är jag? Varför är jag här? Vilka är alla dessa människor? Är jag välkommen? Är jag en del av detta? Vad ska jag göra för att få vara en del av detta? När jag var liten trodde jag att jag var den enda som kände så, så jag sa ingenting. Känslan av vilsenhet var min stora hemlighet.

Jag minns den genomgående känsla jag burit på under större delen av mitt liv. En känsla av att världen är märklig, att jag inte riktigt förstår den och att den inte riktigt förstår mig. En känsla av att jag inte riktigt tillhör den utan mer står utanför och betraktar, försöker lära mig spelet som alla andra tycks spela så bra. De osynliga koderna. Jag minns den genomgående känslan av att aldrig känna mig riktigt hemma. Jag minns även känslan av att någonting var skrämmande fel i världen. Varifrån kom alla arga blickar? Alla hårda ord? Varför fick inte alla vara med alltid? Varför fanns det något som hette ”bästisar”, var inte alla lika bra? Varför kramades människor inte mer, när det känns så skönt att få kramas? Varför sa människor inte mer snälla saker till varandra, när det känns så fint att få höra och säga? Varför såg inte människor varandra i ögonen mer, när ögon är så vackra att se på? Jag var 10 år när jag skrev om det i min dagbok. Jag var precis lika gammal när jag steg upp ur sängen en kväll och tassade in till mamma och pappa. Jag vet inte om de hade somnat redan, det var mörkt i rummet.
”Mamma, pappa?” viskade jag genom mörkret och pappa svarade. ”Sover inte du?”
”Jag ville bara läsa en sak för er…” svarade jag och tog fram min dagbok. Däri hade jag skrivit ett välkänt citat som omedelbart hade talat till mitt hjärta. Jag hade ritat en ram av hjärtan runt och ytterligare en ram av blommor. Pappa tände lampan. Mamma gnuggade sig i ögonen.
”Älska mig mest, när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det mest”, läste jag med inlevelse och blev själv rörd till tårar av orden jag uttalade.
”Vad fint”, sa pappa ”gå och lägg dig nu.”

Min känsla av vilsenhet är inte längre min stora hemlighet för jag vet att jag delar den med så många. Jag trodde att jag var ensam och stod utanför, men vi var alla ensamma och stod inuti. Vi stod där, bara millimeter ifrån varandra, utan att veta att vi kände på precis samma sätt.
Stora delar av mitt liv har handlat om att hitta min plats, om att få världen att kännas som mitt hem. Känslan av att någonting i denna värld var skrämmande fel blev successivt till en känsla av att det var jag själv som var skrämmande fel. Jag gjorde vad jag kunde för att plocka in omvärlden i mig, så att jag skulle få rätten att vara en del av den. Jag betraktade världen och gjorde som den. Jag gjorde som alla andra och gjorde det yttre till mitt inre.  Jag fortsatte även i vuxen ålder att följa konventionen. Normen. Make, barn, villa, volvo, vovve, bullbak – Check! Utan detta så var jag inget. På ett sätt kan man säga att jag tog världens färgpalett och började färglägga mig själv, men för varje gång som jag såg mig själv i spegeln så var det inte längre bara världen som kändes mer främmande utan även jag själv.

Mina inre färger är ibland fortfarande lite grumliga och solkiga. Ni vet som i de där jättestora hockeypuckarna av vattenfärger som vi fick använda i skolan, där alla färger tillslut hade blandats med alla så att allt bara blev brunt och svart. Kanske är det just detta som våra tårar är till för? Att rengöra våra inre färger? Jag har gråtit mycket genom åren och det är först nyligen som jag insett att känslan av att känna mig hemma endast kan skapas genom att jag plockar ut min inre värld i omvärlden. Genom att måla det yttre med mitt inre. Med mitt inre uttryck. Genom att använda min egen färgpalett för att färglägga världen.
Inte i syfte att bli sedd av andra, utan för att synliggöra mig själv för mig själv.
Inte i syfte att få känna mig mer hemma i världen, utan för att få känna mig mer hemma i mig själv.
Att kramas för att det är skönt. Att möta blickar för att det är vackert. Att skapa för skapandet skull, vara för varandets skull och att älska för älskandets skull. Inte för att skapa ett liv fullt av mening. Utan för att skapa ett liv fullt av mig.

För en mer inre värld…

Sanna Nova Emilia

[hr_shadow]

Lästips! Vikten av att se vår inre värld

Innehållsförteckning
Robert Jarnroth

Robert Jarnroth

Dela artikeln
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på email
Epost