Att utplåna sig själv i en relation
Min erfarenhet av bristande självkärlek är att jag ofta förlorat mig själv i nära relationer. Jag har låtit mig utplånas. Glömt bort vem jag är. Glömt mina egna behov och låtit mig uppfyllas och styras av någon annans. Jag har absorberat andras känslor och gjort dem till mina egna tills jag inte längre visste vem som var jag. Idag inser jag att det till stor del hänger ihop med bristande förmåga till självrespekt och självkärlek. Den andre blev viktigare än jag.
Men när vi växer i vår egen självkärlek så rensas de relationer som inte spelar i vår kärleksdivision ut ur våra liv per automatik. För vi kan aldrig ha en relation till någon som älskar oss mindre än vi älskar oss själva. Det är en fullständig omöjlighet.
Relationerna i mitt liv är alltid en direkt spegling av på vilken nivå jag värdesätter mig själv. Om jag älskar mig själv villkorslöst så kan jag inte vara i en relation där jag blir mött med mindre än villkorslös kärlek. Ju närmre relation desto mer avgörande blir den här dynamiken. Det jag tillåter i relationen är alltid någonting jag gör emot mig själv. Det här innebär att mina närmaste relationer också behöver älska sig själva lika högt som jag älskar mig för att vi ska kunna fortsätta att ha en relation tillsammans. Det innebär även att ingen relation är sämre än den jag har till mig själv.
Om förtryckta känslor, speglingar och befrielse
Så vad innebär det egentligen att ingen relation kan vara sämre än den jag har till mig själv? Det innebär bland annat att varje svår känsla och varje reaktion som uppstår i mig till följd av andra människors sätt att vara redan finns i mig. Lagrad. Förtryckt. Förträngd.
Vårt naturliga tillstånd är kärlek, glädje och frid och själen är så fenomenalt beskaffad att den vill hjälpa oss att återvända till detta tillstånd så att vi kan leva som dem vi i sanning är. Men så länge vi bär runt på obearbetade känsloupplevelser så kommer dessa känsloupplevelser att fungera som en magnet och dra till sig händelser, situationer och människor som lyfter fram dessa känslor i ljuset så att vi en gång för alla kan se på dem, möta dem, känna dem, vara i dem och ta hand om dem. Vi kan inte fly ifrån oss själva.
Förtryckta känslor sätter sig som energiblockeringar i vårt system. De ligger där som en våt filt över all den kärlek, glädje, närhet och frihet som vi längtar efter att få uppleva.
Att agera ur sitt sårade barn (bristande självkärlek)
Skillnaden på att agera ur sitt sårade barn och att agera ur sitt vuxna jag står mellan att projicera och att konstatera. När jag agerar ur mitt sårade barn gör jag omvärlden skyldig till mina känslor. När jag agerar ur mitt vuxna jag konstaterar jag mina känslor “Jaha, oj, nu känner jag såhär. Intressant.” Jag konstaterar att mina känslor är uppkomna ur mig och därför också mitt ansvar.
När vi var barn (och även som barn i vuxna kroppar) kunde vi inte resonera kring de känslor som uppstod inom oss. Få av oss hade rätt guidning när det gällde att hantera och möta våra egna känslor. Så vi stoppade undan dem. Vi lärde oss att förtrycka. I många fall hade vi inget annat val. Men vi har ett val här och nu…
Vi har här och nu valmöjligheten att säga “TACK!” och välkomna de svåra känslor som ibland kan uppstå i våra relationer. “TACK för att du gör det möjligt för mig att möta min egen skugga så att jag äntligen kan ta ansvar för den, älska den och befria mig själv.”
