Att utplåna sig själv i en relation
Min erfarenhet av bristande självkärlek och relationer är att jag ofta förlorat mig själv i mina nära relationer. Jag har låtit mig utplånas. Glömt bort vem jag är. Glömt mina egna behov och låtit mig uppfyllas och styras av någon annans. Jag har absorberat andras känslor och gjort dem till mina egna tills jag inte längre visste vem som var jag. Idag inser jag att det till stor del hänger ihop med bristande förmåga till självrespekt och självkärlek. Den andre blev viktigare än jag.
Men när vi växer i vår egen självkärlek så rensas de relationer som inte spelar i vår kärleksdivision ut ur våra liv per automatik. För vi kan aldrig ha en relation till någon som älskar oss mindre än vi älskar oss själva. Det är en fullständig omöjlighet.
Våra relationer speglar vårt mått av självkärlek
Våra nära relationer utgör alltid en direkt spegling av vår egen självkärlek och på vilken nivå vi värdesätter oss själva. Om vi älskar oss själva villkorslöst så kan vi inte vara i en relation där vi blir mötta och behandlade med mindre än villkorslös kärlek. Ju närmre relation desto mer avgörande blir den här dynamiken.
Det vi tillåter i våra relationer är alltid någonting vi gör emot oss själva. Nog för att våra relationer kan gå igenom perioder av svåra utmaningar, vilket kan leda till att vi växer och utvecklas. Men att tillåta sig själv att leva i en konstant destruktiv relation är på många sätt ett sorts självskadebeteende där vi (oftast på ett undermedvetet plan) bekräftar vår avsaknad av självkärlek och känsla av bristande värde för oss själva.
Den här dynamiken innebär att människor med likvärdiga nivåer av självkärlek attraheras till varandra. Om vi har tillgång till en stark självkärlek så attraherar vi in relationer som speglar och bekräftar den kärleken. Vi attraherar in människor som älskar och respekterar sig själva och därför behandlar oss med kärlek och respekt.
Om vi istället brister i vår självkärlek eller rent av avskyr oss själva så attraherar vi in relationer, vänner etc som speglar vår bristande självkärlek. Dvs personer som själva är lika respektlösa som vi är emot oss själva. Detta skapar högst dysfunktionella relationer.
När vi inte älskar oss själva så är vi inte kapabla att fullt ut ta emot den kärlek som finns. Vi kan uppleva världen som kärlekslös och respektlös på olika sätt, men en människa som sant älskar sig själv förflyttar sig från sådana situationer till situationer som istället speglar hennes egen självkärlek.
När vi växer i vår självkärlek så behöver människorna i våra relationer börja älska sig själva lika högt som vi älskar oss själva för att vi ska kunna fortsätta att ha en relation tillsammans. Om människor i våra relationer fortsätter att leva i avsaknad av självkärlek och självrespekt så fasas dessa relationer per automatik ut ur våra liv. I det yttersta så innebär detta att ingen relation i våra liv kan vara sämre än den relation vi har till oss själva. Våra relationer speglar alltid vårt mått av självkärlek.
För tips på hur du växer i din självkärlek läs: 21 bra tips för att älska sig själv
Om förtryckta känslor, speglingar och befrielse
Så vad innebär det egentligen att ingen relation kan vara sämre än den vi har till oss själva? Det innebär bland annat att varje svår känsla och varje reaktion som uppstår inom oss till följd av andra människors sätt att vara redan finns i oss. Lagrade. Förtryckta. Förträngda.
Vårt naturliga tillstånd är kärlek, glädje och frid och själen är så fenomenalt beskaffad att den vill hjälpa oss att återvända till detta tillstånd så att vi kan leva som dem vi i sanning är. Men så länge vi bär runt på obearbetade känsloupplevelser så kommer dessa känsloupplevelser att fungera som en magnet och dra till sig händelser, situationer och människor som lyfter fram dessa känslor i ljuset så att vi en gång för alla kan se på dem, möta dem, känna dem, vara i dem och ta hand om dem. Vi kan inte fly ifrån oss själva.
Förtryckta känslor sätter sig som energiblockeringar i vårt system. De ligger där som en våt filt över all den kärlek, glädje, närhet och frihet som vi längtar efter att få uppleva. Och enda sättet att befria oss ifrån dem är att fullt ut möta dem och ta ansvar för dem.
Att agera ur sitt sårade barn (bristande självkärlek)
Skillnaden på att agera ur sitt sårade barn och att agera ur sitt vuxna jag står mellan att projicera och att konstatera. När jag agerar ur mitt sårade barn gör jag omvärlden skyldig till mina känslor. När jag agerar ur mitt vuxna jag konstaterar jag mina känslor ”Jaha, oj, nu känner jag såhär. Intressant.” Jag konstaterar att mina känslor är uppkomna ur mig och därför också mitt ansvar.
När vi var barn (och även som barn i vuxna kroppar) kunde vi inte resonera kring de känslor som uppstod inom oss. Få av oss hade rätt guidning när det gällde att hantera och möta våra egna känslor. Så vi stoppade undan dem. Vi lärde oss att förtrycka. I många fall hade vi inget annat val. Men vi har ett val här och nu…
Vi har här och nu valmöjligheten att säga ”TACK!” och välkomna de svåra känslor som ibland kan uppstå i våra relationer. ”TACK för att du gör det möjligt för mig att möta min egen skugga så att jag äntligen kan ta ansvar för den, älska den och befria mig själv.”
Vi har här och nu valmöjligheten att bli till våra egna kärleksfulla föräldrar och ge vårt sårade barn av all den trygghet, uppskattning, omsorg och kärlek det behöver, så att vi kan växa, helas och läkas. Så att vi kan leva sant fria, i vuxna, mogna och kärleksfulla relationer till andra istället för att agera ut våra sårade barn på varandra.
När vi växer i vår självkärlek så förändras världen omkring oss. Vi vet och känner vårt sanna värde och fattar därför enbart kärleksfulla beslut för oss själva. Vi upphör med all form av destruktivt beteende likväl som att ingå i destruktiva relationer Kamp och drama upphör och vi får istället energi över till att börja skapa och bygga på de liv vi önskar oss.
All självkärlek till dig och lycka på din väg!
