Att släppa våra arketypiska gamla roller (Del 1 av 2)
Offer – Förövare – Domare – Räddare är fyra arketypiska roller som vi människor har präglats med historiskt och vilka vi därmed på många sätt har identifierat oss med. Ofta är vi helt omedvetna om att vi lever med dessa perspektiv och att vi växlar mellan dessa roller i vårt samspel med omgivningen. När vi lever med dessa roller som en grundinställning till livet så påverkar det både hur vi ser på oss själva och varandra på ett ytterst destruktivt sätt. Vi har därför allt att vinna på att bli medvetna om dessa roller så att vi kan släppa dem.
Att befria oss från vår offermentalitet
Vår största utmaning just nu är verkligen att sluta betrakta oss själva som offer. Dvs. att sluta leka offerlekar. För så länge vi lever i energin och tanken om att vi är offer så kommer vi att fortsätta skapa situationer som vi kan vara vara offer för. Samma sak gäller om vi betraktar andra som offer som vi måste rädda eller om vi betraktar andra som förövare som vi behöver skydda oss själva ifrån. Det är vi själva som skapar förövarna genom att leka att vi är offer.
Jag vet att det är en hårdsmält tanke för många som är intrasslade i det jordiska dramat och som upplever dramat som verkligt. Jag förstår att det kan vara upprörande och provocerande för många att tänka tanken att vi helt och hållet skulle kunna vara skapare av vår egen verklighet. Vi är ju så vana och indoktrinerade i tanken att vi är offer. Att vi är utsatta för hemska förövare. Att vi och andra behöver skyddas och räddas. Att vi är två läger av onda och goda. Trots att det är själva tanken på två läger som upprätthåller separationen och kampen.
Att ta ansvar för vår egen energi
Det är viktigare nu än någonsin att vi stannar i vårt eget centrum och tar fullt ansvar för den energi som vi själva är, bär och bidrar till. Den energi som vi önskar att vår värld ska vibrera av. Vår uppgift är inte att rädda någon annan. Tron på att det finns andra som behöver räddas fortsätter att bidra till separation och splittring. Det fortsätter att hålla oss kvar i den gamla arketypiska 3D-leken: Offer – räddare – förövare – domare. Vår yttersta uppgift är att vara och bära den energi som vi vill att vår värld ska bestå av. Om du vill leva i en värld av kärlek, glädje och frid så behöver du välja allt som gör att du själv vibrerar i dessa frekvenser.
Allt som vi tar in med våra sinnen påverkar vårt energifält. Allt du tar in genom syn, hörsel, smak, doft, känsel och allt som du riktar din uppmärksamhet mot i form av tankar och känslor. Allt detta, tillsammans med dina övertygelser skapar och formar din värld – vår värld.
Om du är övertygad om att du är ett offer så kommer du att skapa situationer som bekräftar det. Om du är övertygad om att du är här för att rädda världen så behöver världen fortsätta att vara en värld i behov av att räddas så att du kan få leka räddare.
Indoktrinerad till krig och kamp
Vi har ju indoktrinerats i detta förhållningssätt sedan våra första andetag. Att vi är stackars offer. Alla historier som vi någonsin har matats med har byggt på det och fortsätter att bygga på det. På ”Ont och gott” ”Förövare och offer” ”Tjuv och polis.”
Som barn ville vi alla vara de som räddade världen. Vi ville vara den som ”dödade den onda draken och befriade den söta prinsessan.” Vi är så indoktrinerade i sagornas värld att vi inte ser att det är vi själva som skapar dem. Sagorna. Splittringen. Kriget. Kampen. Det finns inget gott att kriga för. Krig är krig. Det finns inga strider att vinna. Bara att förlora. För vi krigar emot oss själva och våra egna föreställningar.
Det har blivit värre och värre i media de senaste tiotals åren. Vi matas med hemskheter och blir intalade att vi är hjälplösa stackars offer och vi tror på det. Samma sak gäller även övriga historier, konspirationer och katastroftankar som sprids i sociala medier och som på olika sätt skapar läger som gör oss till offer och förövare. Allt, allt, allt som bygger på offer/förövare-leken och som vi väljer att tro på håller oss kvar i 3D och kamp. Precis allt.
Vi får välja nu
Så vår yttersta uppgift är nu verkligen att fullt ut fokusera på det vi vill ha istället för att kämpa mot det vi inte vill ha. Att flytta vårt fokus mot det vi älskar istället för mot det vi är rädda för.
Det är tur som sjutton att det fortfarande finns en viss upplevelse av fördröjning i skapandet i kvantfältet så att vi kan hinna märka när vi är på väg åt ett håll vi inte vill. Vi skapar på riktigt vår verklighet med det vi uppmärksammar och människor (inklusive jag själv) tycks ännu inte riktigt vara helt färdiga med att fokusera på drama och alla tänkbara katastrofer.
Men vi får välja nu. Helt och hållet. Allt vi tar in i vårt eget energifält, med alla våra tankar, känslor, uppmärksamhet och våra sinnen. Allt vi fyller oss själva med formar vår värld. Allt är upp till oss och har alltid varit. Vi är inga offer. Vi är skapare. Det enda vi någonsin har behövt rädda oss själva ifrån är föreställningen om vår egen maktlöshet.