“Axel, det här är verkligen inte okej!”

Barnet internaliserar den föregående generationens attityd så att den kommer att bli barnets attityd till sig självt. Med andra ord börjar barnet behandla sig självt på samma sätt som föräldrarna [de vuxna, min anm.] har behandlat det. Om föräldrarna inte har kunnat se känslorna och behoven hos sitt barn så kan barnet inte heller se dem.   –  Tommy Hellsten

Det var en av de där blötslaskiga, kalla och ruggiga vinterdagarna när alla helst av allt hade velat stanna i sängen – både pedagoger och barn. Ifrån himlen föll stora blöta flingor över den lilla larven av fjorton fyraåringar som hand i hand knatade på led. Ja, det gömde sig faktiskt fjorton små människor under alla dessa lager av kläder, mössor, vantar och halsdukar.  Jag kunde se att de hade svårt att gå i det slaskiga, djupa lager av snömodd som täckte vägen, de halkade och föll, hjälpte varandra upp, men ingen av dem klagade. De neongula västarna var nog den huvudsakliga belysningen längs vägen denna grådisiga dag på väg ut på utflykt i skogen och ibland blev avståndet mellan västarna lite för långt och någon av pedagogerna hojtade åt barnen att skynda på.

Väl framme i den lilla skogsdungen där förmiddagsfrukten skulle intas och lekar skulle lekas så snöade det rätt rejält. De blöta stora flingorna smälte på barnens kinder och det var en genomvåt och frusen skara av barn som inrättade sig i ledet när det så småningom var dags att gå tillbaka igen. Under promenaden hemåt hördes en hel del kvidande, trötta läten och ifrån vissa en uppgiven gråt. Men så småningom var de alla väl omhändertagna i det varma kapprummet igen. Blöta skor, blöta overaller, blöta västar, vantar, mössor. Allt skulle in i torkskåp och hängas upp på rätt krokar. Två pedagoger. Fjorton barn. Jag tycker själv att det räcker med två på- och avklädningar varje morgon och kväll.

Innan lunch skulle alla samlas. Barnen visste precis sina platser och satte sig i ringen på golvet. Lugnet hade precis börjat lägga sig när plötsligt en av pedagogerna uppenbarade sig i dörren till samlingsrummet med en vilsen stövel i högsta hugg. ”Axel! Det här är verkligen inte okej! Din stövel stod mitt på golvet ute i kapprummet! Du kan inte bara slänga dina saker hur som helst, det förstår du väl?! Gå genast och ställ den på din hylla!” Barnens livliga småprat tystnade helt och Axel såg vettskrämd ut. Sedan reste han sig tyst från sin plats, tog sin stövel och gick ut med den till sin hylla i hallen.

Jag vet inte hur gott den pedagogen hade sovit den natten. Jag vet inte hur trött och slut hon själv kände sig efter den obehagliga utflykten till skogen. Men en sak vet jag och det är att det skulle ha känts allt annat än bra inom henne själv om någon hade gjort samma sak mot henne vid fikarumsbordet där hon satt tillsammans med sina kollegor. ”Katharina! Det här är verkligen inte okej! Din kaffekopp stod mitt på diskbänken i köket! Du kan inte bara ställa dina koppar hur som helst, det förstår du väl?! Gå genast och ställ den i diskmaskinen!”

Jag har svårt att tro att hon skulle ha rest sig lika tyst och medgörligt. Jag har svårt att tro att hon med glädje skulle ha ställt sin kopp i diskmaskinen. Och ännu värre – Jag har svårt att tro att detta endast var en engångsföreteelse.

Fundera över följande: Hur skulle du ha känt dig i Axels stövlar? Hur skulle du ha kunnat bemöta Axel i denna situation för att ge honom kärleksfull vägledning utan att kränka eller döma honom? Hur skulle du ha kunnat få Axel att ställa sin stövel på hyllan utan att ingjuta känslan av misslyckande i honom? Hur kan vi skapa en skola utan skam, makt och rädsla som styrmedel? En skola styrd av kärleksfull feedback och respekt för individen? Hur skulle en sådan skola se ut?

För barnen, och för en framtid med hjärtat i fokus…

Sanna Nova Emilia

Innehållsförteckning
Robert Jarnroth

Robert Jarnroth

Dela artikeln
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på email
Epost