Jag tror bestämt att min son Julius började springa innan han lärde sig att gå. Kröp gjorde han aldrig heller, utan han ålade sig först fram som en larv och började sedan att gå på alla fyra. Min son är en vetgirig, nyfiken, upptäckarlysten liten kille som aldrig kan få nog av att lära sig nya saker. Inte förrän han började i skolan.
Nog för att jag älskar att läsa nattsaga och läste för honom många kvällar, men jag lärde honom aldrig att läsa, det gjorde han själv. Fem år gammal stod han plötsligt mitt på torget i Hudiksvall där vi bodde på den tiden och tittade upp emot en av butiksskyltarna och läste ”E-X-P-E-R-T”… Det står expert!” ”Jaaa! Wow min älskling! Du kan ju läsa!” Julius älskade att räkna redan när han var sex år. Jag hade köpt några fina böcker med klistermärken av stjärnor, där han själv fick klistra in sin stjärna efter varje avklarat kapitel. Han bad att få gå och lägga sig tidigare på kvällarna så att han och jag kunde räkna tillsammans, och många gånger så var han betydligt snabbare i huvudet än jag på att subtrahera äpplen från päron och bananer.
Min son gick till sin första skoldag stolt och lycklig, fylld av energi, nyfikenhet och entusiasm. ”Tänk mamma! Tänk vad många roliga saker jag ska få lära mig nu!”. Jag kunde riktigt känna alla barnens förväntan där de satt vid sina bänkar när läraren välkomnade dem. De såg med stora tindrande ögon på de nya pennorna, suddgummit, pennvässaren och anteckningsboken. De skrattade och fnittrade upprymt och nervöst. Det här var på riktigt! Nu var de riktiga skolbarn! Som de hade längtat efter att bli såhär stora!
Jag märkte ganska snabbt hur Julius vanliga sprudlande energi försvann gradvis de efterföljande veckorna. De tindrande ögonen tindrade inte fullt lika mycket på morgonen och hans leende var aldrig fullt lika leende igen. Fyra veckor efter sin första skoldag vaknade han på morgonen och såg allvarligt på mig. ”Jag vill inte gå i skolan mer mamma.” ”Jasså? Varför inte då min älskling?” ”För jag får inte leka längre mamma. Jag ska bara sitta still och vara tyst.” Vad svarar jag som mamma på det? “Välkommen till verkligheten mitt barn. Tyvärr så får du inte längre bestämma över ditt liv och det får inte jag heller. Om jag inte tar dig till skolan så hamnar jag i fängelse. Du har insett och kommunicerat ditt eget behov och det är jättebra, men tyvärr så kan vi i vuxenvärlden inte ta hänsyn till detta. Du måste sluta leka nu, sitta tyst och vara still. Du är trots allt 7 år!!”
Nä, så svarade jag givetvis inte. Jag svarade att ”Åh vad jag förstår dig min älskade lilla kille. Jag förstår att det känns jättetråkigt för dig, och jag blir väldigt ledsen när jag hör att det är så skolan fortfarande fungerar. Jag ska prata med dina lärare.”
Efter ett möte med lärarna där jag höll en mindre föreläsning om glädjens och lekens nödvändiga betydelse för bibehållen nyfikenhet och lust att lära och utvecklas och där jag berättade om vikten av att se till varje individs kapacitet, förmåga och intresse för att hjälpa dem att utvecklas optimalt, både kunskapsmässigt men även mänskligt, så svarade en av lärarna mig att ”Sanna! Det är ju precis så där vi skulle vilja jobba, men vi har ju mål och riktlinjer som vi måste följa för att garantera barnens framtida behörighet inom de olika ämnena.” dvs. Prioriteringsordning Behörighet framför välmående, lyckliga och friska barn. Vad skulle hända om vi vände på steken? Om vi prioriterade välmående, lyckliga och friska barn framför behörighet? Skulle då inte behörigheten komma på köpet? Jo, mest troligt.
Det var då det slog mig att lärarna förmodligen också går till sin första arbetsdag stolta och lyckliga, fyllda av energi, nyfikenhet och entusiasm. ”Tänk! Tänk så många roliga stunder vi ska ha tillsammans, jag och barnen. Tänk att få bidra till att dessa barn blir det bästa de kan bli!” Eller kanske insåg de flesta redan under lärarutbildningen vilket begränsat system de var på väg in i men kände att det var för sent att vända om? I detta ögonblick föddes visionen om True Heart Education
Jag är som förälder skyldig att lämna mitt barn i skolan, det är min plikt och barnets plikt. Min trygghet i detta borde rimligtvis ligga i vissheten att skolan förmår ge någonting till mitt barn, hjälpa mitt barn att utvecklas, utan att samtidigt ta någonting ifrån honom. Det gör ont i en mamma att se när stjärnorna i hennes barns ögon slocknar, när vingarna kroknar och livslusten dör. För det påminner samtidigt om alla de drömmar, all den livslust, kreativitet, nyfikenhet och inspiration som en gång gick mig själv förlorad och som jag fick ägna en halv livstid åt att vinna tillbaka. Tänk om vi alla skulle få hjälp att bygga på oss själva från första början, istället för att först tvingas skala av oss tidigare generationers begränsning, hur skulle världen se ut då?
Med hopp om framtiden…
Sanna Nova Emilia
