Hur mycket fördömande bär du inom dig?
Har du koll på din inre kritiker och vad den fyller dig med? Hur låter dina tankar? Dömer du dig själv? Dömer du din partner? Dömer du din kropp? Dömer du vädret? Dömer du världen? Dömer du dina känslor? Dömer du andras känslor? Dömer du ditt liv?
Att återerövra vår medfödda frihet är att återerövra barnets frihet. Den frihet vi alla ägde innan dömande tog kontrollen över oss. Att springa nakna och skrika glädjefyllda vårskrik över ängarna utan att bekymra oss över hur vi ser ut eller hur vi låter. Utan att bekymra oss över vad vi tror att andra tycker och tänker.
Jesus ska ha sagt att “Den som kommer till himmelriket som ett barn, den ska få tillträde dit in.” Och även om jag varken är kristen eller religiös så tar jag med mig hans ord.
Tänk om frukten som Eva åt inte alls handlade om “kunskap”. Äpplet kanske var förgiftat med SKAM ( = Självfördömande). Adam och Eva lekte som fria barn i paradiset. När Eva åt av ormens äpple blev de plötsligt medvetna om sina kroppar och om sina olikheter. Om sina olika kön. De började jämföra sig själva med varandra och dölja sig själva för varandra och de utvisades ur paradiset.
För att dölja vår skam, vårt självfördömande, började vi människor rikta vårt fördömande utåt och fördöma varandra istället. Vi delade in oss i ett “vi och dem”. Separationen ifrån paradiset var i själva verket separationen ifrån oss själva och ifrån vår egen kärleks källa.
Fördömande = Separation
Fördömandet är den mest separerande energi som finns, oavsett om vi fördömer oss själva eller fördömer andra. När vi lever med fördömande så lever vi i separation. Vi lever separerade ifrån kärlekens källa. Rädslan/illusionen av att inte ha tillgång till den kärlek vi behöver bidrar till en kamp med oss själva, vilket även yttrar sig i form av kamp med omvärlden. Skammen och självfördömandet håller oss fast i rädslans energi.
Den villkorslösa kärleken är den yttersta sanningen om dem vi är. När vi föds hit till jorden så föds vi fria från fördömande. Det finns inte ett enda barn som tror att de inte duger eller att deras kroppar inte är tillräckligt snygga eller attraktiva. Det finns inte ett enda barn som föds med självfördömande. Barnen dansar som att ingen ser dem, de sjunger som att ingen hör dem och de älskar som att de aldrig hade blivit sårade. Dvs. de lever fria från självfördömande och fria ifrån rädsla att inte vara älskad eftersom de ÄR kärlek. Men dömda barn lär sig så småningom att fördöma.
Så när Jesus talade om att “Den som kommer till himmelriket som ett barn, den ska få tillträde ditin” så är det min övertygelse att det var detta han menade. Att först när vi har frigjort oss ifrån allt fördömande – även vårt fördömande av oss själva eftersom allt fördömande är självfördömande – då är vi åter igen som barnen och då kan vi återvända till det paradis som vi utvisade oss själva ifrån.
När vi har frigjort oss ifrån fördömandets energi och detoxat bort det där äpplets gift. Då är vi fria. Då är vi trygga. Då är vi hemma. Då är vi återförenade med oss själva. Med dem vi i sanning är. Då vilar vi åter i den villkorslösa kärlekens famn och vissa kallar den kärleken för Gud.
