Skulden – Det osynliga giftet

Det är så enkelt att få ett barn att känna sig ovälkommet, mycket enklare än vi förstår. Dessa sårbara små människoväsen som landar i våra armar. Jag älskar mina föräldrar. Jag högaktar dem för de bojor som de själva tog sig ur. Jag älskar och högaktar oss – mig själv, mina föräldrar, mina mor- och farföräldrar – som en del i den process som vi som mänskligt medvetande befinner oss i. En process där vi kommer närmare och närmare vår mänskliga kärna för varje generation.


Jag minns så väl känslan av att jag var till besvär i stort sett hela tiden. En underliggande känsla av att hur lite utrymme jag än krävde så krävde jag för mycket. En underliggande känsla av att hur liten jag än gjorde mig så var jag alltid för stor. Det kanske inte alltid var uttalat eller formulerat i ord men jag kände det på hela energin som omgav mig. Jag var en krävande unge. Jag hade känslor och behov. Jag fanns. Det räckte för att jag skulle vara i vägen. Det spelade ingen roll hur mycket jag än utplånade mig själv, jag lyckades ändå aldrig helt försvinna ifrån jordens yta. Jag lyckades aldrig helt försvinna som ett ständigt ok över mina föräldrars axlar. Det kanske inte alltid var uttalat, men till och med i de kärleksförklaringar som jag faktiskt fick så fanns alltid en underliggande känsla av att den kärlek de kände för mig var mer förpliktigande än självklar. Hur många gånger kom inte dessa kärleksförklaringar i direkt anknytning till att de hade avvisat mig? ”Sluta tjata. Du vet att jag älskar dig men jag kan inte leka med dig hela tiden.”

Ja, jag tror verkligen att jag var älskad även om jag aldrig kunde känna det fullt ut. Jag tror verkligen att jag var älskad även om jag aldrig förstod deras kärlek. Varje gång som jag fick uppleva närheten och värmen där i famnen visste jag att det snart skulle ta slut. Varje stund av närhet väckte stress och återhållen förtvivlan i mig över att veta att jag snart skulle stå där igen och längta, efter nästa tillfälle, efter nästa gång. Om och när det skulle komma visste jag aldrig. Jag måste ha varit så svältfödd.

Jag vet att jag älskade när min mamma kittlade mig med fingertopparna över ryggen och upp i nacken. Jag minns känslan och doften när jag kröp upp i hennes säng på morgonen. När jag la mig på hennes arm en stund. När jag flyttade hennes hand till min nacke och bad så tyst, så obemärkt och obesvärligt jag bara kunde… ”Kan du kittla mig mamma?” Jag tror inte att hon tänkte på den ljudliga suck som undslapp henne vid dessa tillfällen. Den som sa att ”Kan jag aldrig få vara ifred? Kan jag aldrig få en lugn stund?” Jag tror inte heller att hon kände den skuld som flödade igenom hennes fingrar in i min lilla kropp när hon lite för snabbt och oengagerat drog dem över min rygg för att göra mig till viljes. Fingrarna som sa ”Jag gör det här för dig, fast jag egentligen inte vill, och du ska vara väldigt tacksam för att jag offrar mig själv för dig.”

Det kanske inte alltid var uttalat eller formulerat i ord men jag kände det på hela energin som omgav mig. Jag var en krävande unge. Jag hade känslor och behov. Jag fanns.  Jag kanske inte alltid var förmögen att resonera kring det jag upplevde eller hitta en förnuftig förklaring. Jag fick heller aldrig hjälpen att hitta en förklaring – ”Mamma har haft en lång dag på jobbet idag. Jag är jättetrött. Jag är jätteledsen för att min kollega var så arg på mig idag. Jag är orolig för att bilen har gått sönder och jag inte vet hur vi ska ha råd att laga den.” Jag fick aldrig någon förklaring. Jag fick bara ta hand om den outtalade skulden. Kanske var det skulden de kände över att de inte orkade med mig? Kanske var det skulden de kände över att de hade satt mig till världen?

Det fanns ingen vuxen i min närhet som själv tog ansvar för sina känslor och behov och det var mitt fel att de inte gjorde det. Det var mitt fel att de inte respekterade sina gränser, att de var trötta, att de var stressade, att jag behövde mat flera gånger om dagen samtidigt som det skulle tvättas, diskas och städas. Det var mitt fel. Det värsta av allt var kanske känslan av att mina föräldrar ständigt tyckte synd om sig själva – det avgrundsvidriga martyrskapet – ”Aldrig ska man få en lugn stund. Alltid är det något. Är det inte det ena så är det det andra. Allt ska man behöva göra själv.” De behövde inte ens uttala orden för att jag skulle känna dem. Offerkofta luktar på ett alldeles särskilt sätt. Den avger en alldeles speciell odör som skapar en alldeles speciell densitet i luften och innan jag förstod att den handlade om mina föräldrars oförmåga att själva skapa sig ett lyckligt och välmående liv – att själva välja det som fick dem att må bra – innan jag förstod det så tuggade jag lydigt i mig den där offerkoftan, den som tyst och ohörbart viskade till mig att det egentligen var väldigt synd om mina föräldrar för att jag fanns.


För den som önskar tips och råd i sitt föräldraskap – Läs 10 steg till ett mer självmedvetet föräldraskap


Med hopp om en mer känslomässigt medveten värld…

Sanna Nova Emilia 

Innehållsförteckning
Robert Jarnroth

Robert Jarnroth

Dela artikeln
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på email
Epost