Ett brev ifrån barnet inom och omkring oss

Innehållsförteckning

Mamma, pappa, och alla vuxna som finns i min värld, hjälp mig. Jag är ett barn, men jag är ändå en människa. Jag kan inte alltid förstå mina egna känslor men jag vet att de försöker säga mig någonting. Jag behöver få rätten att känna dem utan att ni dömer dem eller önskar förändra dem. Jag behöver din acceptans inför allt som finns i mig för att jag ska förbli hel och i kontakt med mig själv. Jag behöver att du håller min hand och finns där vid min sida utan viljan att lindra min sorg, min besvikelse, min förtvivlan. Jag behöver få känna alla mina känslor. Jag behöver få lära känna alla mina känslor. När ni försöker ta bort mina känslor så förstår jag inte att det är mina känslor ni tycker det är fel på – det känns som om ni tycker det är fel på mig.

Mamma, pappa, hjälp mig. Jag är ett barn, men jag är också en individ. Jag behöver att ni är starka i er för att jag ska bli stark i mig. Jag behöver att ni vågar göra er sårbara för att jag ska våga vila i min egen sårbarhet. Jag behöver att ni kan urskilja er själva så att jag kan urskilja mig själv. Jag ber er att inte göra mina känslor till era egna. Jag ber er att se mig utan att döma mig. Jag ber er att se mig som jag är istället för att se mig genom era känslors filter, genom era egna rädslor och känslomässiga sår. Jag ber er att låta mig möta mig själv och min framtid utan att ni trasar sönder den med ert eget förflutna.

Mamma, pappa, hjälp mig. Jag är ett barn, men jag är också en del av allt. Jag bär den medfödda förmågan att leva inom mig, så ha tillit till mig. När ni blir arga på min ilska så blir jag arg på mig själv och då hör jag inte vad min ilska vill säga mig.
Jag behöver er hjälp att våga möta min känsla och förstå mina behov. Jag behöver er hjälp att ta mig själv på allvar. När ni blir rädda för min förtvivlan så blir jag rädd för mig själv och då hör jag inte vad min förtvivlan vill säga mig, då vill jag bara lugna mig själv för att lugna er. Då vill jag bara lugna mig själv för att trösta er och förtjäna er kärlek igen.

Mamma, pappa. Jag behöver ert mod och er styrka i att ställa er själva åt sidan en stund – i att våga se på mig och våga möta allt som finns i mig utan att ni blir rädda. Era rädslor blir nämligen till min egen rädsla för mina känslor. Men när ni möter mig och vågar se på mig utan att döma mig eller vika undan blicken då hjälper ni mig att möta och se mig själv. Mitt jag och upplevelsen av den jag är skapas och formas genom era blickar, genom ert sätt att ta i mig, genom ert sätt att möta mig, genom ert sätt att ha tillit till mig. Allt ni gör, säger, uttrycker eller bara andas och vibrerar blir min upplevelse av mig själv. All kärlek ni inte ger mig blir också en del av det jag inte känner för mig själv.

Mamma, pappa, hjälp mig… Jag är ett barn, men jag bär mina egna drömmar och min egen framtid. Jag har mina egna känslor och tankar. Ni behöver inte laga mig när jag gråter, för jag är inte trasig. Ni behöver inte bli arga på mig när jag blir arg, för min ilska är inte farlig. Ni behöver bara finnas där hos mig och ge mig tillåtelsen att känna. Er tillåtelse blir till min egen tillåtelse. Er acceptans blir till min. När ni försöker hindra mina känslor ifrån att upplevas så får jag panik, då är det som om någonting går sönder inom mig. Då är det som om jag varken får komma ut eller in. Jag blir fångad och instängd i en känsla utan utvägar eller invägar. Fångad i ett liv av omvägar. När ni försöker ändra mina känslor så känner jag mig dömd och oälskad. Då känns det som om ni inte accepterar mig. Jag känner mig ensam och övergiven. Avvisad. Och de känslor ni inte önskar se i mig blir ännu starkare. De kräver sin rätt att få finnas! De slåss inom mig och genom mig för att få rätten att finnas, som en del av mig.

Mamma, pappa, jag behöver er hjälp… att älska och acceptera mig själv med allt som finns i mig. Jag behöver att ni tar ansvar för era känslor så att jag inte behöver skydda er ifrån mina. Ni kanske tror att jag har det svårt när jag är uppgiven och gråter, men det är er bedömning av min känsla och den är inte sann, så jag vill inte att ni ger mig den sanningen. Ni kanske tror att jag har det svårt när jag känner sorg och förtvivlan, men det är er bedömning av min känsla grundad på era egna oförlösta känslor. Jag vill inte att ni ger mig den verkligheten, för jag vill älska alla mina känslor, jag vill få rätten att älska hela mig! Ni kanske tror att jag har det svårt när jag känner mina känslor, men det är er bedömning och er rädsla – er valda sanning. Det svåraste för mig är inte att känna. Det svåraste för mig är att inte få göra det. Så tack älskade mamma och pappa för att ni finns där och för att ni genom att se er själva även förmår se mig…

För en mer kännande värld…

Sanna Nova Emilia 

Ett kränkt barn slutar inte att älska sina föräldrar, det slutar att älska sig själv.

– Jesper Juul

 

Bild av Sanna Nova Emilia
Sanna Nova Emilia
Allt jag förmedlar – i mina texter, böcker och scenframträdanden – är fött ur en längtan att få levandegöra människans inre, nå än djupare in i vår mänskliga existens och i upplevelsen av att vara människa. Efter att få öppna dörrar och bygga broar mot en plats där vi alla får möjlighet att leva lika fria som vi föddes. Som sanna skapare av vårt eget personliga universum... MER OM MIG
Dela artikeln
Facebook
Twitter
Epost