Jag skriver dessa rader just nu i ett tillstÄnd av upproriskt men vÀlbehÀrskat raseri efter en incident i min sons skola igÄr. Lejoninnan i mig tuggar fradga i tysthet, ögongloberna rullar osynligt i sina hÄlor, medan orden flödar över tangenterna.
Min son Àr nio Är gammal med ett stort kÀnsloregister. Det gÄr inte att ta miste pÄ hans empati och omsorg om andra mÀnniskor och jag ser sÄ mycket av mig sjÀlv i honom, i hans förmÄga att mÄnga gÄnger ta alldeles för stort ansvar för att andra ska mÄ bra. Men ibland brister det för honom. Ibland vaknar hans skugga till liv och han sÀger och gör saker som sÄrar andra och som pÄ alla sÀtt lÀmnar honom sjÀlv med en Ànnu större förtvivlan och Änger.
Jag möter maktlösheten och paniken i hans blick efter varje sĂ„dan incident och igĂ„r intrĂ€ffade en sĂ„dan. IgĂ„r grĂ€t han i min famn och undrade om och om igen – âVad Ă€r det för fel pĂ„ mig mamma? Vad Ă€r det för fel pĂ„ mig?â Med tĂ„rar lĂ€ngs kinderna satte han sig vid datorn och googlade pĂ„ âDAMPâ, för att se om han möjligtvis kunde lida av denna Ă„komma, vilket jag vet att han inte gör. Min son Ă€r en kĂ€nslovarelse och ibland blir kĂ€nslorna för svĂ„ra för honom att hantera. Vad kan vi begĂ€ra av ett barn sĂ„ lĂ€nge vi inte kan begĂ€ra samma sak av oss sjĂ€lva som vuxna?
Ett barn Ă€r frĂ„n början i total kontakt med sin egen sĂ„rbarhet. I barnets vĂ€rld finns ingenting som kallas för âsvaghetâ. Barnet uttrycker sina kĂ€nslor och sin hjĂ€lplöshet utan rĂ€dsla att bli dömd. Barnet har Ă€nnu inte byggt upp det skal och den falska identitet som Ă€r vedertagen i vuxenvĂ€rlden och som sĂ€ger âJag behöver ingen annan för dĂ„ kan jag heller inte bli övergiven eller förlora nĂ„gon annan.â VuxenvĂ€rlden utnyttjar och missbrukar denna sĂ„rbarhet hos barnen pĂ„ ett mĂ„nga gĂ„nger fruktansvĂ€rt respektlöst sĂ€tt. Bland annat genom hot om bestraffning â âManagement by fearâ.
Det finns en anledning till varför detta makt- och kontrollmedel Ă€r sĂ„ vĂ€lanvĂ€nt i vuxenvĂ€rlden â Det fungerar! Vi fĂ„r barnen att göra som vi vill genom att utnyttja deras sĂ„rbarhet och vi slipper samtidigt kĂ€nnas vid vĂ„r egen kĂ€nsla av maktlöshet och hjĂ€lplöshet. Det fungerar snabbt och effektivt för stunden men pĂ„ sikt bygger vi en vĂ€rld av mĂ€nniskor som Ă€r styrda av rĂ€dsla och som inte vet nĂ„got annat sĂ€tt att fĂ„ sina behov tillgodosedda Ă€n genom att styra, kontrollera och maktmanipulera sin omgivning. Vi skapar Ă€ven en generation som avskyr oss och som gör allt för att visa detta genom att bryta emot de regler som vi satt upp. Vi hotar barnen med att dra tillbaka vĂ„r kĂ€rlek om de inte gör som vi sĂ€ger. IstĂ€llet för att autentiskt förmedla vĂ„ra egna behov och önskemĂ„l sĂ„ hotar vi med att avvisa barnen, utesluta dem och straffa dem om de inte gör som vi vill.
Efter incidenten i skolan igĂ„r, dĂ€r min son Ă„ter igen agerat ut och betett sig pĂ„ ett sĂ€tt som vare sig var okej eller passande, sĂ„ satte sig hans lĂ€rare ner med honom och visade honom skolans âKonsekvenstrappaâ. Det Ă€r en trappa som bygger pĂ„ en fĂ€rgskala frĂ„n Grönt, Gult och Oranget till Rött. Han fick veta att han nu befann sig pĂ„ det Orange-fĂ€rgade trappsteget och han fick veta vad som skulle hĂ€nda om han hamnade pĂ„ det Röda trappsteget:
âRĂTT: I de fall dĂ€r eleven trots tidigare Ă„tgĂ€rder inte Ă€ndrat beteende, till exempel fortsĂ€tter med mobbning/krĂ€nkningar av andra eller Ă€r utĂ„tagerande hotfull eller vĂ„ldsam kallas förĂ€ldrarna till skolan dĂ€r de informeras om att det regionala EHT i samrĂ„d med skolan beslutar om:
- AnmÀlan till socialtjÀnsten
- PolisanmÀlan
- Anpassad skoldag.
- Förslag pÄ annan skolform
Min son Ă€r nio Ă„r. Jag undrar hur det kĂ€ndes för honom att bli hotad med en polisanmĂ€lan? Jag undrar om han kommer att ha det i Ă„tanke nĂ€sta gĂ„ng han blir upprörd och inte lyckas hantera sina kĂ€nslor â Att han riskerar att uteslutas frĂ„n skolan eller att hans agerande kan resultera i en polisanmĂ€lan? Jag undrar om han kĂ€nner förtroende och tillit till vuxenvĂ€rldens förmĂ„ga att stötta, hjĂ€lpa och vĂ€gleda honom ut i livet? Jag undrar om han kĂ€nner sig tryggâŠ?
Min son Àr nio Är och jag kan inte lÄta bli att undra om medvetenheten om denna konsekvenstrappa kommer att hjÀlpa honom att bli en bÀttre mÀnniska med en förmÄga att hantera sina svÄra kÀnslor, eller om den kommer att göra honom till en tickande bomb?
âOm de inte vill att vi ska hota andra, varför hotar de dĂ„ oss?â frĂ„gade min son mig nĂ€r vi var pĂ„ vĂ€g hem ifrĂ„n skolan idag. Jag önskar att jag hade kunnat ge honom ett vettigt svar…
[hr_shadow]
För barnen och en bĂ€ttre framtid…
Sanna Nova Emilia
