Jag skriver dessa rader just nu i ett tillstånd av upproriskt men välbehärskat raseri efter en incident i min sons skola igår. Lejoninnan i mig tuggar fradga i tysthet, ögongloberna rullar osynligt i sina hålor, medan orden flödar över tangenterna.
Min son är nio år gammal med ett stort känsloregister. Det går inte att ta miste på hans empati och omsorg om andra människor och jag ser så mycket av mig själv i honom, i hans förmåga att många gånger ta alldeles för stort ansvar för att andra ska må bra. Men ibland brister det för honom. Ibland vaknar hans skugga till liv och han säger och gör saker som sårar andra och som på alla sätt lämnar honom själv med en ännu större förtvivlan och ånger.
Jag möter maktlösheten och paniken i hans blick efter varje sådan incident och igår inträffade en sådan. Igår grät han i min famn och undrade om och om igen – ”Vad är det för fel på mig mamma? Vad är det för fel på mig?” Med tårar längs kinderna satte han sig vid datorn och googlade på ”DAMP”, för att se om han möjligtvis kunde lida av denna åkomma, vilket jag vet att han inte gör. Min son är en känslovarelse och ibland blir känslorna för svåra för honom att hantera. Vad kan vi begära av ett barn så länge vi inte kan begära samma sak av oss själva som vuxna?
Ett barn är från början i total kontakt med sin egen sårbarhet. I barnets värld finns ingenting som kallas för ”svaghet”. Barnet uttrycker sina känslor och sin hjälplöshet utan rädsla att bli dömd. Barnet har ännu inte byggt upp det skal och den falska identitet som är vedertagen i vuxenvärlden och som säger ”Jag behöver ingen annan för då kan jag heller inte bli övergiven eller förlora någon annan.” Vuxenvärlden utnyttjar och missbrukar denna sårbarhet hos barnen på ett många gånger fruktansvärt respektlöst sätt. Bland annat genom hot om bestraffning – ”Management by fear”.
Det finns en anledning till varför detta makt- och kontrollmedel är så välanvänt i vuxenvärlden – Det fungerar! Vi får barnen att göra som vi vill genom att utnyttja deras sårbarhet och vi slipper samtidigt kännas vid vår egen känsla av maktlöshet och hjälplöshet. Det fungerar snabbt och effektivt för stunden men på sikt bygger vi en värld av människor som är styrda av rädsla och som inte vet något annat sätt att få sina behov tillgodosedda än genom att styra, kontrollera och maktmanipulera sin omgivning. Vi skapar även en generation som avskyr oss och som gör allt för att visa detta genom att bryta emot de regler som vi satt upp. Vi hotar barnen med att dra tillbaka vår kärlek om de inte gör som vi säger. Istället för att autentiskt förmedla våra egna behov och önskemål så hotar vi med att avvisa barnen, utesluta dem och straffa dem om de inte gör som vi vill.
Efter incidenten i skolan igår, där min son åter igen agerat ut och betett sig på ett sätt som vare sig var okej eller passande, så satte sig hans lärare ner med honom och visade honom skolans ”Konsekvenstrappa”. Det är en trappa som bygger på en färgskala från Grönt, Gult och Oranget till Rött. Han fick veta att han nu befann sig på det Orange-färgade trappsteget och han fick veta vad som skulle hända om han hamnade på det Röda trappsteget:
”RÖTT: I de fall där eleven trots tidigare åtgärder inte ändrat beteende, till exempel fortsätter med mobbning/kränkningar av andra eller är utåtagerande hotfull eller våldsam kallas föräldrarna till skolan där de informeras om att det regionala EHT i samråd med skolan beslutar om:
- Anmälan till socialtjänsten
- Polisanmälan
- Anpassad skoldag.
- Förslag på annan skolform
Min son är nio år. Jag undrar hur det kändes för honom att bli hotad med en polisanmälan? Jag undrar om han kommer att ha det i åtanke nästa gång han blir upprörd och inte lyckas hantera sina känslor – Att han riskerar att uteslutas från skolan eller att hans agerande kan resultera i en polisanmälan? Jag undrar om han känner förtroende och tillit till vuxenvärldens förmåga att stötta, hjälpa och vägleda honom ut i livet? Jag undrar om han känner sig trygg…?
Min son är nio år och jag kan inte låta bli att undra om medvetenheten om denna konsekvenstrappa kommer att hjälpa honom att bli en bättre människa med en förmåga att hantera sina svåra känslor, eller om den kommer att göra honom till en tickande bomb?
”Om de inte vill att vi ska hota andra, varför hotar de då oss?” frågade min son mig när vi var på väg hem ifrån skolan idag. Jag önskar att jag hade kunnat ge honom ett vettigt svar…
[hr_shadow]
För barnen och en bättre framtid…
Sanna Nova Emilia
