Är lösningen på de problem och oroligheter som vi upplever i samhället idag (så även hos våra unga) mer kontroll? Hårdare diciplin? Eller finns det andra vägar?
[fusion_builder_container hundred_percent=”yes” overflow=”visible”][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”no” center_content=”no” min_height=”none”][hr_shadow]
Ur boken Att lära med Hjärtat – När kunskap och värde blir ett
Lydnadskultur och Ansvarskultur
Vi lever till stor del i ett samhälle där vi betraktar såväl våra yttre och inre omständigheter som någon annans fel och någon annans ansvar. Om vi är stressade och har mycket att göra så är det jobbets fel och chefens fel. Om vi är olyckliga så är det vår partners fel eller våra föräldrars fel. Om vi har ont om pengar så är det statens fel eller vår snåla arbetsgivares fel. Det är på många sätt också dessa människor som vi överlåter ansvaret till för att förändra vårt yttre och inre tillstånd. Hur kommer det sig att vi har så svårt att ta ansvar för oss själva? För våra yttre såväl som för våra inre omständigheter?
När diciplin och kontroll går till överdrift resignerar människor
För att förtydliga begreppet Lydnadskultur skulle vi även kunna använda oss av benämningen Kontrollkultur. Lydnadskulturen går ut på att kontrollera befolkningen genom hot om straff eller med löften om belöning. Lydnadskulturen genomsyras av ett språk som använder ord som ”måste” eller ”borde”, och ett bedömande språk, ”rätt och fel”, ”bra och dåligt”, ”skyldigheter och rättigheter” osv. I Lydnadskulturen styrs människor av rädslan att inte få tillhöra, av att inte duga eller vara accepterade. De drivs av skuld, skam och yttre motivation. Deras enda chans och öppning till en känsla av frihet är att bryta emot de regler som de förväntas följa med resultatet att reglerna stramas åt ännu mer och att hoten och straffen blir ännu hårdare. Detta ser vi bland annat i den rådande debatten kring skolan där många anser att det behövs mer disciplinära åtgärder för att styra och kontrollera barnen ännu mer. Detta är ett försök att lösa de rådande problemen med den gamla tidens sätt att tänka. Hårdare kontroll skapar på sikt ett helt motsatt resultat av vad vi önskar uppnå med det. Det skapar en generation som inte känner något eget ansvar utan som enbart känner ett starkt behov av att sätta gränser för sig själva och sin integritet genom att protestera emot det som kontrollerar dem. En av alla de rådande tankar som finns inom skolpolitiken idag är att skolbetyg vid en tidigare ålder skulle göra att barnen tog skolan på mer allvar. Men frågan är snarare när skolan är beredd att ta barnen på allvar? Hur kan vi som vuxna förvänta oss någonting av barnen som vi inte ens kan förvänta oss av oss själva?
Lydnadskulturens drivkrafter
I Lydnadskulturen har människan slutligen inget annat val än att överlämna hela ansvaret för sig själv, sin person och sitt liv i någon annans händer. Människan kapitulerar slutligen till följd av känslan att inte har någon rätt att själv få bestämma, påverka och vara delaktiga i skapandet av sitt liv, sitt växande, sin utveckling och av sina lärdomar. Vi tillåts inte utgå ifrån våra egna intressen, vår egen lust och nyfikenhet i vårt lärande, utan påtvingas kunskap som andra anser vara viktig för oss. Utifrån detta bedöms vi sedan som bra eller dåliga, som duktiga eller odugliga. I Lydnadskulturen drivs vi av en önskan om att förstå och behaga andra för att förstå och behaga oss själva. Denna utifrånstyrda jakt för att tillgodose våra behov dränerar oss på kraft och motivation och medför att vi slutligen resignerar. Vi blir till levande robotar och om någonting händer så måste det ju vara någon annans fel eftersom det är någon annan som bestämmer och har ansvaret över oss. ”Om du bestämmer över mig så är också allt som sker och inte sker ditt ansvar.” Detta är ett förhållningssätt som skapar oupphörlig kamp och dramer i våra liv. Vi frågar oss varför människor har så svårt att ta ansvar och de enkla svaret på frågan är: För att de blev fråntagna sitt eget ansvar för länge länge sedan.
Samarbete och empati
För att förtydliga begreppet Ansvarskultur skulle vi kunna använda benämningen Samarbetskultur eller Empatikultur som innebär att vi i grunden förstår att vi alla bär samma önskan, behov och längtan efter att få vara dem vi är och bidra med oss själva till världen. I Ansvarskulturen drivs vi av en önskan att förstå och behaga oss själva för att förstå och behaga vår omgivning. I Ansvarskulturen utgår vi ifrån ett språk som säger ”Jag vill” och ”Jag väljer”,”Jag behöver detta, vad behöver du?” Ansvarskulturen är en kultur som genomsyras av ett ömsesidigt ansvar för såväl mitt eget som andras välbefinnande. I Ansvarskulturen beläggs inte våra misslyckanden med skuld, skam och bestraffningar utan med kärleksfull feedback på hur vi på bästa sätt kan agera för att skapa de resultat vi önskar för oss själva och våra liv. För att veta vad vi önskar behöver vi få kontakt med våra egna drömmar om vilka vi vill vara och vad vi vill skapa och bidra med; istället för att ledas av andras drömmar och förväntningar och allt som andra vill att vi ska skapa och bidra med.
I den rådande Lydnadskulturen vet de flesta människor exakt vad de inte vill ha men de vet inte vad de faktiskt vill ha. Och genom att lägga kraft och energi på sådant vi inte vill ha tar vi bort vårt fokus och alla våra möjligheter att skapa det vi vill ha. I en inifrånstyrd ansvarskultur vet vi att allt vi skapar och inte skapar är helt och hållet vårt eget ansvar men för att veta detta och för att ta ansvar för vårt skapande behöver vi också stå i kontakt med vårt eget jag, våra känslor, önskemål och behov. ”Om jag bestämmer över mig, så är också allt som sker och inte sker mitt ansvar.”
I Lydnadskulturen formas vi och stelnar i vår form. I Ansvarskulturen skapar vi och omskapar oss själva i en ständigt pågående process.
Läs mer om hur vi gemensamt kan bidra till en Ansvarskultur i boken Att lära med Hjärtat – När kunskap och värde blir ett.
Vid tangenterna…
Sanna Nova Emilia[/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
