Barnet som drunknade i sin egen värdelöshet och dog

Detta är berättelsen om ett barn som drunknade i sin egen värdelöshet och dog. Om du tittar djupt ner på havets botten bredvid en ensam snäcka så kanske du hittar henne eller honom där?

Vi får alltid det vi önskar oss, även om det inte levereras på det sätt och i den förpackning vi själva hoppades på. Jag gav mig själv nyårslöftet att bli mer OLYDIG – med betydelsen att befria mig än mer ifrån min inre diktator. Den som ständigt har en massa åsikter om vad jag borde göra och vara, när, hur och i vilken ordning. Det är så enkelt att se hur de yttre auktoriteter vi haft omkring oss under uppväxten blivit till vår inre slavdrivare – de som alltid har åsikter och som är snabba att fördöma såväl oss själva som andra och som därför begränsar våra livsrum, så jag bestämde mig för att 2013 ska bli frihetens år för mig, där jag ska återerövra min egen röst och forma min egen inre dialog till någonting jag tycker om att höra. Till en kärleksfull röst.

Utmaningen lät sig inte vänta. Några dagar efter nyår insjuknade jag i årets influensa (och jag som trodde att influensan var en myt eftersom jag inte varit så sjuk på många år). Jag ockuperades av en yrsel som vände världen upp och ner, ett illamående som vände livet ut och in, en värk i nacken som spred sig ner igenom ryggmärgen och ett blixtrande ljud i mitt huvud som gjorde det omöjligt för mig att fungera som människa. Jag hade inget annat val än att kapitulera inför min uppenbara svaghet och överlåta alla hemmets och barnens bestyr till min särbo, men jag var inte förberedd på den totala känsla av värdelöshet som skulle infinna sig i mig i den stunden. Den självtillräckliga Sanna blev otillräcklig. Hujedamej! Jag som trodde att jag hade bearbetat min största skräck – att vara svag, behövande och hjälplös. Jag som trodde att jag hade mött min mest avgrundsdjupa rädsla – att vara till besvär och till belastning för någon annan – Men icke!

I mitt omtöcknade tillstånd kunde jag höra en envis röst i mitt inre upprepa orden ”Sluta sjåpa dig Sanna! Sluta tramsa! Skärp till dig!” och jag fylldes av känslan att jag egentligen bara spelade sjuk, att jag inte var sjuk på riktigt utan borde resa mig och göra någon nytta. Jag reste mig, väggarna i sovrummet föll ner över mig och jag föll ner över sängen igen. “Förlåt mig!” ropade en annan röst inom mig. “Förlåt att jag är så patetisk, sjuk och inkapabel!”
I detta tillstånd sökte jag alla tecken jag kunde på att jag var övergiven, oälskad och avvisad. Jag sökte bekräftelse på den känsla som ockuperade hela mig – Att jag är värdelös när jag är behövande. Att jag är värdelös när jag inte har någonting att ge till andra. Min särbos hänsynstagande och önskan att lämna mig ifred blev till ett avvisande i mina ögon. Till en kall och ondskefull bortvänd rygg. Jag regredierade tillbaka till det lilla barnet jag en gång var, det lilla besvärliga, behövande barnet som skrek efter acceptans och kärlek och jag projicerade alla mina värdelöshetskänslor utan sans och vett! ”Vaddå lämna mig ifred? Försök inte dölja dina avvisanden i några falska omsorger. Säg som det är – Att du tycker jag är ful, äcklig och luktar illa. Hur kommer det sig att du har så svårt att stå ut med att jag är svag och behövande någon gång emellanåt? Va?!”  – Och allt jag beskrev var min egen vämjeliga avsky inför mig själv. Min egen oförmåga att acceptera min egen svaghet och ömklighet. En avsky och en oförmåga som ifrån början inte ens hade varit min.

Den natten grät jag. Grät, grät, grät och grät. Över de sjuka programmeringar som jag burit med mig i snart 37 år, programmeringar som inbillat mig att jag inte duger om jag inte är duktig, kapabel och skötsam. Programmeringar av någon annan människas skit som jag gjort till min egen. Av någon annan människas fångenskap som blivit till mina bojor. Arvssynden. Den avgrundsvidriga.
Den natten stod jag på barrikaderna och fäktades med min inre diktator så att svetten och tårarna rann. ”Håll käften nu för fan! Jag duger! Jag duger! Hur usel du än tycker att jag är!!!”
Den natten grät vi tillsammans – mitt lilla behövande barn och jag – över alla programmerade rädslor som planterades där och då och som jag burit med mig så länge. Vi grät tillsammans över all den press och stress som vi alla människor utsätts för och utsätter oss själva för, av rädslan att inte duga till, av rädslan att inte vara älskade, av rädslan att inte få finnas och få leva. Jag grät för mig, för dig och för varenda barn som fötts till denna jord. För den avgrundsdjupa känsla av värdelöshet som vi programmeras till att känna. Den natten slogs jag för rätten till MITT liv…

Där mitt inne i feberdimmorna kunde jag skymta siluetter av människor, generationsvis av människor. Jag kunde se vuxenvärlden stå där och peka, gorma och skrika åt barnen: ”Spring! SPRING!! Spring snabbare! Spring snyggare! Spring bättre! Sluta sjåpa dig! Bättre kan du! Sluta tramsa! Skynda er att bli så duktiga och bra som vi förväntar oss av er att ni ska vara! Spring snabbare!!!”  Och barnen sprang… De sprang med panikslagna blickar, snabbare och snabbare, som piskade djur. De snubblade och föll om vart annat, slog sig, skrubbade sina knän blodiga, reste sig och fortsatte att springa utan att ens veta åt vilket håll de sprang, de bara sprang. I panik.

Ta ett djupt andetag precis här…

Ta ett djupt andetag precis här och lyssna noga…

De barnen är inga andra än DU och JAG.
Dessa vuxna är
 VI.

… 

En gång i tiden så sjöng jag och spelade den här låten –  ”Precious child” – till min dotter som dog för sju år sedan. Nu lyssnar jag på låten igen och sjunger den till det barn inom mig själv som dog för drygt trettio år sedan. Till barnen inom dig och mig, som fortfarande kämpar för rätten till sina liv…

Denna video finns inte längre: https://www.youtube.com/embed/3c_U0ctr

Hittade denna istället: https://youtu.be/6ryNVtMVFXE

Med kärlek,

Sanna Nova Emilia

Innehållsförteckning
Robert Jarnroth

Robert Jarnroth

Dela artikeln
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på email
Epost