Att vara barn är ingen mental sjukdom

Jag läser just nu om något som den här världen valt att kalla för Bipolär sjukdom hos barn och jag skäms i skrivande stund över att vara människa och välkomna små nya människor till denna ignoranta värld. Ett barn upp till ca 12 års ålder är i full färd med att utveckla sin känslomässiga medvetenhet. Under denna period i sin känslomässiga utveckling blir hon ofta till offer för sina känslor och behöver bemötas av känslomässigt medvetna vuxna, av vuxna som inte själva gör sig till offer för sina känslor eller skräms av barnets känslor. Detta för att barnet på sikt ska förstå att skilja på sin känslor och på sitt jag. En person som slår någon på käften till följd av svartsjuka har tex inte lärt sig detta. Men istället för att utveckla vår egen känslomässiga medvetenhet så att vi kan vägleda barnen så diagnosticerar vi dem (robotiserar dem) och ger dem mediciner som stänger av deras känslor. Känslorna vars huvuduppgift är att ge oss information om huruvida våra grundläggande behov är tillgodosedda eller inte. 


Samhällsdiagnos:
“Disorder-Invention-Disorder”
Medicinering: Kärlek, säkrad grundtrygghet och känslomässig medvetenhet.
“STOP the psychiatric labling of kids. Let them choose their own lables.”

 

[fusion_builder_container hundred_percent=”yes” overflow=”visible”][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”no” center_content=”no” min_height=”none”][hr_shadow]

[h4]Föreställ dig följande…[/h4]

Du föds till en värld där din gundtrygghet och överlevnad inte är given och självklar. Till en värld där ditt värde räknas i pengar (i produktion och konsumtion). Så länge du inte har dessa pengar så har du inget egentligt värde och du har hur som helst ingen talan. Som barn så har du oavsett ingen talan. Ditt behov av fysisk trygghet i form av mat, tak över huvudet, sjukvård etc. är givetvis ombesörjd i vissa delar av denna värld, men bara i vissa. Dessa delar kallas för I-länder. I-länder är U-länder som stannat i utvecklingen och inte ens i dessa delar av världen kan vi garantera att du får bra, hälsosam och näringsrik föda eftersom större delen av den mat som säljs i affärerna har framställts på snabbast möjliga sätt och på ett sätt som ska skapa onaturligt lång hållbarhet för att garantera högsta möjliga vinst för företagen som producerar dessa. Matvarorna innehåller även en mängd gifter och tillsatser, så inte nog med att du inte får i dig den näring du behöver, du får dessutom i dig en mängd skit som du absolut inte behöver och som är rent skadlig för dig.

Du föds till en värld där du snarast möjligt ska institutionaliseras tillsammans med människor du inte känner, ledd av människor som tar hand om dig för att de själva ska få betalt och överleva och som måste lyda en arbetsgivare, som måste lyda en stat för att själv få betalt och överleva. Du lämnas tidigt över till människor som i sig själva egentligen inte är intresserade av vem du är eller vilka unika behov just du har och du institutionaliseras givetvis så att dina föräldrar ska få tid att tjäna pengar och rätten att överleva, istället för att ta hand om dig. När dina föräldrar hämtar dig sent om kvällarna efter att utfört sitt dagsverke så är de trötta, slut, hungriga och irriterade. De orkar inte riktigt se dig, möta dig, eller fråga hur du mår. Och om de faktiskt frågar så orkar de inte alltid lyssna till ditt svar. De orkar inte riktigt intressera sig för dig och de börjar mer och mer förlora greppet om vem du är. Människorna på institutionerna känner dig snart bättre än dina föräldrar, trots att de knappt känner dig alls. De lär dig att stå på led, vänta på din tur i ordningen och räcka upp handen innan du talar (hur ivrig och fylld av glädje och entusiasm du än är). De lär dig att anpassa dig till gruppen och kollektivet, så att du på sikt ska kunna bidra på kollektivets villkor.

Din mor och far är goda människor, de är verkligen det. De vill ditt allra bästa. De vill ge dig all trygghet de förmår. De tragglar sig igenom Sagan om rödluvan och vargen för femtiofjärde gången medan ögonen redan sover och tvätten håller på att ruttna bort i tvättmaskinen. Ändå så känner du någonstans att du är till besvär, att dina föräldrar egentligen önskade att de fick göra någonting annat i stället. Sova? Vila? Drunkna i TV:n? De känns aldrig fullt ut närvarande tillsammans med dig. Det känns aldrig riktigt som om de lyssnar. Det känns aldrig riktigt som om de är sant nyfikna på dig. De är för det mesta så upptagna. Så upptagna med att överleva. Ibland känns det som om de är rent av olyckliga men de verkar inte förstå det själva. De säger att du inte förstår men att du kommer förstå när du blir äldre – att livet minsann inte är så lätt att leva. När du går upp ur sängen för tredje gången den kvällen för att be om ett glas vatten så kliver du över någon osynlig gräns och mamma skriker åt dig att ”Gååå och lägg dig nu unge!!”. Du förstår inte hur, men du tänker att någonstans så är det nog ditt fel att mamma är så arg och verkar så trött.  All världens skuld är din. Ränteskulderna som tar knäcken på både samhälle och familjer är din. För det är DU som får betala för dem. Det kostar dig dina föräldrars närvaro tillsammans med ditt eget välmående, din värdighet och integritet. Du ska snart bli en mutter eller skruv i samhällsmaskineriet du också.

Till en början så har du trots allt ganska stor frihet. Du kan få bestämma om du önskar lägga en pärlplatta, leka med lera, bygga med lego eller måla med fingerfärg. Men snart kommer det obligatoriska in. Den här världen har trots allt krav och förväntningar på dig. Ditt värde är trots allt räknat i pengar och den dagen du blir myndig så ska du vara en fullfjädrad inkomstkälla, en fullfjädrad producent och konsument. Du ska ha lärt dig hur du förtjänar rätten att överleva.

Vad du tycker är intressant och spännande och vad som väcker glädje och nyfikenhet i dig är från och med nu av underordnad betydelse. Vi har redan bestämt vad som är bra för just dig att veta och kunna och vi har även bestämt i vilken ordning och i vilken takt du bör lära dig detta. Så småningom så kan vi ge dig möjligheten att ta dyra lån för att utbilda dig vidare, så att du kan bli en riktigt bra mutter och skruv i samhällsmaskineriet, på samhällsmaskineriets villkor. Det här lånet får du betala tillbaka under större delen av ditt liv. För att ha råd med tak över huvudet så kan vi erbjuda dig ännu ett lån, som du också får betala tillbaka resten av ditt liv. Med ränta givetvis. Du förstår det inte själv, att du vid det här laget har blivit för evigt förslavad under pengen och tiden. Ditt liv är inte längre ditt, och har på sätt och vis aldrig varit det.

Du känner i ditt innersta att någonting är allvarligt fel. När du behöver en kram, omtanke och kärlek så möts du av irritation och trötthet. När du önskar att någon ska lyssna så är det ingen som hör, och sedan blir de förvånade över att du slutar prata. När du är glad och upprymd, full av energi och kreativitet så är det ingen som finns där för att lyfta dig i det du skapar. När du delar dina drömmar, dina visioner och din längtan, så höjer omgivningen på ögonbrynen ungefär som för att säga ”Vänta du bara. Jag hade också drömmar en gång i tiden, men livet är minsann inte så lätt att leva.”  Det tycks inte finnas någon som har tid. Människor omkring dig springer snabbare och snabbare för att överleva.

Alla människor omkring dig är stressade och så även du. Du känner egentligen inte en enda människa som mår bra på riktigt. Och du känner dig själv ensam och avskärmad. Som om du stod som en brinnande fackla mitt ibland människor utan att de såg dig. Ibland blir alla dessa ensamhetskänslor dig så övermäktiga att du får raseriutbrott och skriker åt världen, du kanske slåss, eller försöker döva dina känslor på andra sätt. Du kanske skär dig i armarna?  Du kanske slår någon på käften? Du kanske vänder dina våldsamma känslor inåt och blir deprimerad? Du kanske tar till substanser som ska dämpa alla dessa hjälplösa känslor inom dig? (Rädslan att inte överleva.) Du kanske får diagnoser och stämplar av samhället? Bipolär? ADHD? Hyperaktiv? Överkänslig? Du kanske får mediciner för att dämpa alla dessa naturliga reaktioner på ett onaturligt liv? (Ty samhället är mer intresserat av att tjäna pengar på dina problem än av att ge dig verktygen och förutsättningarna att må bra på riktigt.) Och successivt så börjar du kanske tro på oss, successivt så släcker du din eld, medicinerar bort dina känslor och anpassar dig till den grå massan, så att du ska slippa känna det som den här världen gjort allt för att få dig att tro – Att det är DIG det är fel på…

[hr_shadow]

För en mer känslomässigt medveten värld…

Sanna Nova Emilia

Läs även: Kampen för överlevnad kan bli vår egen död[/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]

Innehållsförteckning
Robert Jarnroth

Robert Jarnroth

Dela artikeln
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på email
Epost