The Dalai Lama, when asked what surprised him most about humanity, answered: “Man. Because he sacrifices his health in order to make money. Then he sacrifices money to recuperate his health. And then he is so anxious about the future that he does not enjoy the present; the result being that he does not live in the present or the future; he lives as if he is never going to die, and then dies having never really lived.”
[fusion_builder_container hundred_percent=”yes” overflow=”visible”][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”no” center_content=”no” min_height=”none”][hr_shadow]
Jag är inte fullt lika förvånad över detta fenomen som Dalai Lama, även om jag tycker att det är lika sorgligt. Allting bottnar i rädslan att inte överleva. Denna sårbarhet finns djupt rotad i oss alla och den har blivit till ett gift som genomsyrar alla våra sinnen. Om döden inte fanns, hur skulle vi leva då? Kanske skulle vi känna oss tryggare? Men kanske skulle vi samtidigt förlora förmågan att uppskatta livet? Vad vet jag?
Anpassning och utifrånstyrning
Vissheten om att vår personliga överlevnad står och faller med vår omgivnings välvillighet för att förtjäna vår plats i gruppen är någonting som blir tydligt för oss redan från vårt första andetag. Barnet förstår instinktivt att hennes fysiska överlevnad står och faller med de människor som omger henne. Anpassningen och utifrånstyrningen börjar redan där och då. Vad krävs av mig för att jag ska få tillhöra gruppen? Vad krävs av mig för att jag ska förses med det jag behöver för att överleva?
För att försäkra min egen trygghet och överlevnad behöver jag se till att jag är omtyckt och älskad. Ett avvisande är i sin yttersta form förknippat med ett dödshot. Ett djur som förpassas ur flocken klarar sig inte särskilt länge på egen hand, så i vår beslutsamhet att överleva börjar vi successivt redan från början att utplåna oss själva. Utplåna våra egna drömmar, våra egna behov, våra egna känslor, för att vår person ska bli accepterad av gruppen. Trettio år senare går vi in i väggen. Utbrända. Utbrända av uppgiften att få tillhöra och duga. Utbrända av uppgiften att överleva.
Som barn vet vi exakt vad vi vill och inte vill ”Nej nej nej nej!”. Vi kallar det trotsålder. Är det inte märkligt? Vi kallar barnets vilja för trots bara för att den inte överensstämmer med vår vilja. Trettio år senare får vi som vuxna gå ”Lär-dig-säga-nej-kurser” och på nytt lära oss att respektera de egna gränser som systematiskt blivit ignorerade under vår uppväxt.
”Survival of the fittest”
”Tänk om jag inte lär mig matematik mamma, då kommer jag inte få ett jobb när jag blir stor”. Min nioåriga son oroar sig redan för hur han ska överleva i vuxen ålder. För ett par veckor sedan skulle jag börja en ny anställning. Kvällen innan fick min dotter hög feber, vilket resulterade i feberkramper. Det blev uppståndelse här hemma. Oro och gråt. Men så småningom lade sig lugnet och jag insåg att jag givetvis inte skulle kunna börja min nya anställning dagen därpå. Det insåg min son också, varpå han allvarligt konstaterade att ”Och du som skulle börja på ditt nya jobb i morgon mamma. Nu kommer du att få sparken innan du ens har börjat.” Han har redan lärt sig spelets regler. ”Survival of the fittest”.
Det stora allvaret
När jag föreläser brukar jag fråga om publiken kan nämna några ”Barnegenskaper” och de lyckas alltid pricka in flera stycken. ”Nyfikenhet! Glädje! Lekfullhet! Kreativitet! Sårbarhet! Ärlighet! Självkänsla!” svarar publiken med ett alldeles speciellt skimmer i blicken. Och jag undrar vad som fått oss att tro att detta skulle vara egenskaper som i första hand tillhör barnen när det är egenskaper som tillhör människan. Det är onekligen någonting påtagligt som händer med oss under resan ut i det vuxna livet. ”Det stora allvaret” får mer och mer plats och utrymme inom oss. Vi får tidigt lära oss att vi måste studera för att kunna få ett jobb och att vi måste få bra betyg, helst bäst betyg för att klara den hårda konkurrensen, för att på sikt kunna försörja oss och överleva. Överlevnad är ingen given mänsklig rättighet. Du måste förtjäääääna ditt uppehälle! För-tjäna, tjäna före, så att du får rätten att leva.
”Det stora allvaret” – överlevnadsallvaret – är ett gift som gör oss sjuka. Det får oss att ruttna inifrån. ”Det stora allvaret” tystar skrattet, kväver lusten, dödar lekfullheten och förpestar nyfikenheten. Livet blir inte längre till en upptäcktsresa, en dans och ett äventyr. Livet blir till en kamp för vår egen överlevnad. Och vi utplånar inte bara våra egna personer för att överleva, vi utplånar även jorden. Vi utarmar våra naturresurser för att producera än mer varor som vi kan sälja så att vi kan tjäna pengar, så att vi kan konsumera saker vi egentligen inte behöver, så att andra kan tjäna pengar och förtjääääna sitt uppehälle. Förtjäääääna rätten att överleva. ”Välkommen till jorden kära barn, nu måste du under resten av ditt liv bevisa att du förtjänar att vara här.”
Vissa är bättre på detta än andra. Vissa lyckas samla mer överlevnadspoäng (dvs mer pengar) än andra. Och vissa sätt att förtjäna sitt uppehälle på ger mer överlevnadspoäng än andra. Om du tar hand om sjuka människor så får du tex. inte lika mycket överlevnadspoäng som om du jobbar med att låna ut överlevnadspoäng till höga räntor.
Det system vi byggt upp och skapat strider helt emot vårt naturliga kretslopp. Emot naturens kretslopp. Tänk själv. Vad skulle hända i våra kroppar om vi enbart samlade kroppens blod på vissa utvalda ställen? ”Nä du kära lilla högerben, du har inte förtjänat lika mycket blodtillförsel som vänsterbenet, så nu skickar vi sju gånger så mycket mer blod till vänsterbenet och du får klara dig på existensminimum.” Vad skulle hända om vi byggde liknande fördämningar i våra kroppar som vi gör i vår samhällsekonomi? Om vi snedfördelade blodet i våra kroppar på samma sätt som vi snedfördelar pengar och mat i samhället, där vissa får svälta och kämpa för sin överlevnad medan andra lever i sådant överflöd att själva överflödet gör dem sjuka. Vad skulle hända? Vad är det som får oss att tro att vi som individer kan ha olika värden och olika rätt till överlevnad?
Om att se till helheten
Den individuella kampen för överlevnad kan på sikt bli vår egen död. Så länge vi inte förstår att varje del, varje människa, varje levande entitet, utgör en avgörande del av helheten och har samma vikt och värde så kommer vi att förbli ett haltande samhälle med för mycket blod i ena benet och för lite i det andra. Vi befinner oss alla på samma jord, vi dricker av samma vatten, vi andas samma luft och vi värmer oss under samma sol, precis som våra celler befinner sig i samma kropp, livnärda av samma vatten och syre och uppvärmda av samma hjärta. Så vad är det som får oss att tro att vi på sikt ska kunna fortsätta att leva som om inte varje del är lika viktig och värdefull i helheten?
För en helare värld…
Sanna Nova Emilia
[/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]
