Vi begår övergrepp mot våra barn, varje dag.

Idag snubblade jag över en bild på Facebook som talade rakt till mitt hjärta, och den bilden sa ungefär såhär till mig:

“Snälla, låt mig få forma mitt eget liv.
Låt mig få känna mig fram, gå mina egna vägar, måla mina egna mönster. Låt mig få klämma, känna, smaka, upptäcka, utforska och uppleva livet igenom mina egna sinnen. Låt mig få skapa och forma livet…    med mina egna händer…”

Avsändare: Barnen

Vi begår övergrepp mot våra barn varje dag.

Ja, exakt varje dag! Varje dag så kränker vi våra barns fria vilja. Den press, den stress, de krav och de förväntningar som vi som vuxna har accepterat, de begränsande fullkomligt ohållbara liv som vi har valt att leva (även om vi inte mår bra av det) projicerar vi vidare på våra barn.

Skolplikt! Varje dag tvingas jag skicka mitt barn till en plats där han inte vill vara. Min son har nyligen fyllt tio år och går i fjärde klass. I morse grät han och slog ut sin vrede i en kudde över det faktum att jag skulle ta honom till skolan. “Jag vill inte sitta still och lyssna! Jag vill inte göra alla uppgifter! Jag hatar skolan! Skolan är det tråkigaste jag vet!”. Men han känner sig lika maktlös som jag. Han vet att det är min ”skyldighet enligt lag” att se till att han kommer till skolan.
”Okej mamma” sa han till mig när han lugnat sig något. ”Jag åker dit, till slavdrivarna, men jag tänker inte anstränga mig och göra det som de vill tvinga mig att göra. Jag kommer att få dåliga betyg, så jag kommer inte att få något jobb, så jag kommer inte att ha råd att köpa mat och överleva när jag blir stor.”

Fy faaaaaaaaaaan! säger jag bara. Är det såhär en tioåring ska behöva känna? Är det här en oro han ska behöva leva med? Ska hela framtiden vila på hans axlar redan i denna unga ålder? Ska skolan vara en institution som i sin undermening hotar med utanförskap och kort och gott ”död” om barnen inte gör som de blir tillsagda? Om barnen inte gör det som vi kräver och förväntar oss av dem? Ska skolan vara en institution dit barnen går av rädsla för att annars förlora möjligheten till en framtid?
Ska inte skolan vara en plats dit barnen går för att blåsa liv i sina drömmar och få utvecklas i lust och glädje?

Han åkte med mig till skolan. Till den plats där mitt barns fria tänkande och fria vilja varje dag ignoreras. Till en plats där lustfyllda hjärtan och nyfikna barnasjälar lobotomeras varje dag. Han åkte med mig till skolan och jag förklarade för hans lärare att ”Idag utsätter ni inte min son för några krav, någon press eller några förväntningar över huvud taget. Om han vill sitta och rita streckgubbar hela dagen så låter ni honom få göra det.” Läraren var förstående tack och lov och kom snabbt på en uppgift som hon visste att min son tycker om. Men han ville inte gå in i klassrummet. Han ville inte vara med de andra.

Medan läraren gick iväg för att hämta min sons uppgift så satte jag mig på huk framför honom. Hans tårar föll i strida strömmar när han förklarade för mig att ”Jag önskar bara att jag var bra på allt mamma”. Jag höll om honom. Vi kramades länge och mina tårar rann tillsammans med hans. Mina tårar föll tillsammans med hans över att behöva lämna honom där varje dag, på en plats där han inte vill vara. Mina tårar rann över skulden och förtvivlan över att inte ha ”rätt enligt lag” att skydda hans ömtåliga själ emot allt det som han tvingas till – av samhället. Mina tårar föll tillsammans med hans för att jag känt allt det han känner. Den övergivenheten. Den uppgivenheten. För att jag också har suttit där en gång i tiden, för att jag också varit en duktig flicka en gång i tiden, som låtit mig lobotomeras. Jag vet också hur lång och svår vägen har varit tillbaka.
”Jag älskar dig min lilla kille” viskade jag i hans öra innan jag gick därifrån. Jag viskade för att min röst inte längre bar mig.  ”Jag älskar dig så mycket så mycket, och det finns någonting som du är världsbäst på, kom alltid ihåg det. Du är världsbäst på att vara den du är, och den du är är fantastisk.”

Med ett för tillfället stort hål i mitt hjärta…

Sanna Nova Emilia

 

 

 

 

Den 24 januari 2013 är vi flera som går ut i skolstrejk! För barnens rätt till en skola som får dem att växa. Läs mer och häng på här!

 

Innehållsförteckning
Robert Jarnroth

Robert Jarnroth

Dela artikeln
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på email
Epost