Har diagnoserna ökat för att vi blivit bättre på att diagnostisera…?

 Eller för att vi blivit bättre på att sjukdomsförklara?

– Eller för att vi har blivit sjukare?

– Är det då inte i så fall dags att vi ställer oss frågan:
   “Varför har vi blivit sjukare?”

– Och är det inte dags att vi gör något åt det?

– På riktigt?

Jag hamnar ofta i diskussioner med människor som flyger i taket till följd av mina tankar om att det inte finns några dysfunktionella barn, utan att vi alla mer eller mindre är produkten av ett dysfunktionellt samhälle. “Rör inte min bokstavsdiagnos! Jag har kämpat hårt för att få min diagnos! Hör du mig?! Jag är sjuuuk!!”

Jag hamnar ofta i diskussioner med människor som upprörs, känner sig provocerade, påhoppade, missförstådda, dömda och sårade till följd av min övertygelse om att våra barn egentligen inte är så sjuka som vi vill tro, utan att de är friska och sunda individer som reagerar på ett sjukt samhälle. Jag möter kort och gott människor som känner sig kränkta över min tro på dem och deras barn. Och jag förstår dem. För min tro på barnen kräver att vi vuxna tar ansvar. Min tro på de vuxna kräver också att vi vuxna tar ansvar. Och det är jobbigt. Det kräver av oss att vi gör oss tillräckligt sårbara för att se våra egna tillkortakommanden utan att för den delen döma oss själva. Det kräver av oss att vi älskar oss själva tillräckligt mycket för att förlåta oss själva för de misstag vi gjort, medvetna om att vi alltid gjort vårt bästa. Det kräver av oss att vi vågar acceptera att vi kanske kommer att misslyckas igen innan vi blir ännu bättre. Det kräver mod. Modet att titta på sig själv och modet att förändras.

Så, för att spara min tid och energi när jag hamnar i dessa diskussioner med människor – som har en tendens att tro att jag vill dem något ont – så skriver jag denna text som förklarar exakt hur jag ser på allt. Jag länkar även till två tidigare blogginlägg längst ner. Det här inlägget kommer att bli långt men det kommer vara värt läsningen för den som önskar se på fenomenet “bokstavsdiagnoser” på ett annorlunda sätt.

“Jag har ingenting emot perversioner. Det är det normala som chockerar mig. Med svenska mått är snart nog varenda svensk familj dysfunktionell. Det ligger i vår kultur, inte att vara dysfunktionella, snarare att allt som avviker ifrån en jämn kurva måste klassificeras. Detsamma gäller trendbrottet för bokstavsdiagnoser. Idag lider säkert 80% av befolkningen av dessa. Resten är bipolär. Kreativitet och temperament ska slätas ut med mediciner. Passa in i ledet!”

Ur boken Mitt enda brott emot mänskligheten är att jag tror på människan – av Stefan Whilde

 

Godtyckliga diagnoser

Till att börja med så är det av största vikt att förstå att diagnostiseringar av just bokstavsdiagnoser eller diagnoser av mer psykiatrisk karaktär är enormt godtyckliga. (Det här har jag fått mycket skit för att tycka, men det gör det inte desto mindre sant.) Jag kommer i det här inlägget fokusera i huvudsak på diagnosen ADHD.

Det enklaste sättet för mig att sammanfatta godtyckligheten i diagnostiseringen i ovanstående fall är att man egentligen bara skapar en symptombild och utifrån den bilden ställer en diagnos utifrån hur väl patienten uppfyller X antal symptom. Man vet inte med klarhet vad som är orsaken till symptomen (hjärndysfunktion, uppväxtmiljö, särskild känslighet, eller en kombination) utan ställer en diagnos utifrån dessa olika kombinationer av symptom och medicinerar för att dämpa ett symptom. Vid ett förlamat ben eller ett fysiskt funktionshinder så har vi lättare att ringa in orsaken till vårt fysiska problem. Vid Diabetes kan man konstatera att det finns en rubbning i blodsockret och tillföra det som behövs – insulin. Det finns ingen människa som naturligt behöver Ritalina, Concerta eller Strattera. Dessa mediciner används för att dämpa symptomen på ett tillstånd som vi inte vet orsaken till. De är alltså inte botande. Det man också bör veta är att dessa mediciner inte är särskilt effektiva på sikt.

Vilka omständigheter påverkar hjärnans utveckling?
Vi vet heller inte i dagsläget hur vissa omständigheter påverkar den mänskliga hjärnans utveckling. Enligt forskare så kan DNAt förändras beroende på yttre och inre omständigheter i en människa. Man menar på att det egentligen inte finns någon genetisk förklaring eller orsak till sjukdomar, utan att det är yttre faktorer som antingen aktiverar eller inte aktiverar genens anlag – som mer eller mindre finns hos alla. Komplicerat men intressant. (För den som vill fördjupa sig i detta – Se denna film! )
Forskningen går dagligen framåt – så sent som igår fick vi veta att alla skolböcker måste skrivas om när det gäller medvetenhet och tankeförmåga hos koma-patienter – också intressant!  (Den nyfikne kan läsa mer om detta här!)

Det jag önskar säga med detta är att vi godtyckligt har bestämt att något är fel på dessa människor som vi diagnosticerar utifrån vissa kriterier på vad som är “normalt beteende”, utan att ifrågasätta att vi lever väldigt “onaurliga liv” i dagens samhälle och att denna onaturliga livsföring påverkar oss, troligtvis redan ifrån fosterstadiet. I form av kemikalier, stress hos modern, och andra faktorer.
Hur kommer det sig att diagnoserna de senaste 20 åren har skjutit i höjden? Har det enbart att göra med att befolkningen ökat eller med att vi blivit bättre på att diagnostisera? Eller är det för att vi har blivit bättre på att sjukdomsförklara i grunden naturliga reaktioner på ett onaturligt liv? Fler människor upplever garanterat fler problem, det ställer jag mig inte det minsta frågande till – Men är lösningen fler mediciner? Är lösningen att fortsätta att medicinera/dämpa symptomen, istället för gå till botten med och eliminera orsaken?

Bokstavskombinationer är reaktioner på stress
En av anledningarna till att allt fler människor upplever dessa problem är enligt mig att vi lever på ett sätt där vi inte tillåts vara lyhörda för våra grundläggande behov (eller förmågor för den delen!). Jag skulle på ett sätt vilja säga att alla människor med någon form av bokstavsdiagnos har utvecklat en stark allergi emot stress (och som du säkert vet så kan kroppen uppleva stress ifrån all form av input, så som föda, ljud, fysiska, mentala, känslomässiga hot, mediciner etc.) Eventuellt kan dessa människor även bära med sig ett  trauma i någon form, som förankrats på en undermedveten nivå eller i kroppens cellminne och som har skapat hjärnans reaktionsmönster, vilket automatiskt medför en starkare reaktion på stress eftersom stressnivån i kroppen till följd av detta redan är hög.

Min egen erfarenhet

Min egen erfarenhet är att jag under hela mitt vuxna liv (sedan tidig tonår) har upplevt alla symptom på ADHD, min son visar samma sak. Men det jag istället har valt att fördjupa mig i under mitt liv (förutom allmän psykologi, kognitivvetenskap, beteendevetenskap och övrig personlig utveckling) är att söka en djupgående förståelse för vår mänskliga känslomässiga natur. Det jag då upptäckt är att de flesta negativa symptom som uppvisas vid tex ADHD är en reaktion på yttre och inre stress. Hela min senaste bok handlar egentligen om detta även om jag inte just enbart fokuserar på diagnostiserade barn, utan på barn i allmänhet. Den handlar om att lära oss att se och förstå våra barns behov (och då i synnerhet känslomässiga behov). Men för att förstå detta så behöver vi också som vuxna se hur vi förlorat kontakten med vår egen förmåga att känna våra behov.

Det här betyder för den delen inte att bara för att ett barn med ADHD skulle bli förstått i sina känslomässiga behov så skulle barnet sluta att vara “hyperaktivt”  (eftersom det vi kallar hyperaktivitet inte nödvändigtvis behöver vara hyperaktivt utan bara mer aktivt än vad just vi anser att barnet bör vara), det betyder bara att ett barn som uppvisat en av oss betraktad “hyperaktivitet” ofta blir bemött med känslomässigt avståndstagande/kyla/irritation/ilska/frustration etc. Detta skapar givetvis än mer stress i barnet, vilket påverkar barnets hela fysiska inre miljö som i sin tur påverkar hjärnans funktion, som i sin tur påverkar barnets beteende, som i sin tur påverkar omgivningens bemötande som i sin tur stressar barnet… och så är cirkusen igång.

Tänk efter själv. Det är i första hand i den västerländska världen som barn får dessa diagnoser och det har inte enbart att göra med att vi har bättre läkare, utan med att vi lever mer stressfyllda liv, med större krav på prestation och skötsamhet, för att inte tala om större krav på att sitta still och hålla käften. Vi bär alla en viss stressnivå i kroppen vilket gör att vi har mindre tolerans för hyperaktiva barn som stör vår effektivitet, vårt lugn och ro, och skapar än mer stress i oss. Men är det barnens fel?

[h4]Forskningen visar att vi påverkar varandra ömsesidigt med våra känslor[/h4]

Det finns idag forskning som visar att vi påverkar varandra beroende på det känslomässiga tillstånd vi befinner oss i. Våra känslor påverkar vårt eget elektromagnetiska fält som i sin tur påverkar andra. Det blir således en spinnoff-effekt  och du kan enkelt förstå hur detta påverkar familjer med så kallade “hyperaktiva” barn. Dessa barn är ofta mål för mycket frustration, irritation och ilska, även om det nödvändigtvis inte kommer till uttryck i fysisk handling eller ens verbalt så känner barnet det i sitt elektromagnetiska fält. Och nej, det är inget flum. Det är fakta. Denna forskning visar även på att hjärtat ofta skickar fler signaler till hjärnan än tvärt om.

Masuru Emotos ris-experiment

Om man ovanpå detta lägger till följande experiment som gjorts av en vetenskapsman vid namn Masuru Emoto, som specialicerat sig på hur vattenmolekyler påverkas av energi i olika ordfrekvenser, så kan vi ännu tydligare förstå hur ett barn som uppvisar ett av vårt samhälle betraktat som “negativt” och “hyperaktivt” beteende påverkas av omgivningens bemötande, inte minst med tanke på att vi består till 70 procent av vatten. Det här experimentet har gjorts av flera oberoende med exakt samma resultat. Du kan testa hemma själv!

Mitt ställningstagande

Hejja dig! Snart har du läst färdigt hela blogginlägget!

Mitt totala ställningstagande utifrån allt detta är således att det i sig inte finns några dysfunktionella barn/människor utan att vi (ja, jag inräknar mig själv) är resultatet av att vi lever i ett dysfunktionellt samhälle. Det enda positiva med en diagnos är att omvärlden släpper något på pressen och förväntningarna och att vi släpper pressen och förväntningarna på oss själva – vilket är precis vad vi behöver eftersom problemen i det stora hela är stressrelaterade. Men vi kan sänka kraven och förväntningarna och se vad det är vi behöver även utan en diagnos. Så jag skulle vilja se hur många av de “negativa symptomen” av diagnoserna som skulle uppvisas av befolkningen om vi helt befriades ifrån negativ stress och i från den ständiga rädslan att inte överleva, räcka till och duga till. Då är i alla fall min övertygelse att all den fantastiska potential som dessa människor bär på skulle få full möjlighet att blomma ut! 

Läs även – “Det finns inga dysfunktionella barn”

Och – “Att vara barn är ingen mental sjuktom” 

I det funktionella och hållbara samhällets tjänst…

Sanna Nova Emilia

Innehållsförteckning
Robert Jarnroth

Robert Jarnroth

Dela artikeln
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på email
Epost