Vad är det som är så skrämmande med känslor?

Skammen. Denna envisa skam. Så hårt gjuten i oss människor. Skammen som säger till oss att ”Jag duger inte som jag är, det är någonting i grunden fel på mig, jag borde vara annorlunda, jag borde se annorlunda ut, jag borde tänka annorlunda, jag borde känna annorlunda, ja jag borde…”.

Det finns inte ett enda barn på vår jord som föds i tron att det är något fel på dem. Våra barn föds med fullständig självkänsla. ”Hej världen! Tjohooooooooo! Här är JAG! Här kommer jag och leker med er! Se på mig! Se hur fantastisk jag är! Jag ser DIG och jag ser hur fantastisk DU är!” Det finns inte ett enda barn på vår jord som klämmer på sin näsa för första gången och tänker ”Oj, vad stor min näsa är, jag tror jag måste operera den” eller ”Oj, vad tunna mina läppar är, jag tror bestämt att jag måste injicera lite botox.” Fylla ut lite här. Kapa lite där…

Var någonstans längs vägen som känslan av oduglighet gör sitt inträde är individuellt för var och en av oss, men vi lider alla i större eller mindre utsträckning  av denna osynliga sjukdom.  Skammen. Rädslan att inte duga. Och den rädslan separerar oss inte bara ifrån oss själva utan även ifrån andra människor. Vi försöker ständigt dölja våra sannaste känslor för oss själva och varandra ur rädslan för vår egen sårbarhet och risken att ertappas som en bluff. Vi går runt i våra egna små bubblor och försöker dölja våra ömtåliga inre för varandra. Av rädslan att bli avvisade, illa omtyckta och oälskade.

Jag möter generellt två olika typer av människor. De människor som blir berörda av min öppenhet, min ärlighet, min sanning, min sårbarhet och min nakenhet. Och de människor som blir livrädda för den. Den senare gruppen av människor är (enligt mig) de som inte själva lyckas hantera de känslor som min sårbarhet väcker i dem och som därför önskar fly mig för att fly sina egna känslor. D v s de människor som kommer i kontakt med sin egen skam, sin egen sorg, maktlöshet och sårbarhet i mötet med mig, men som inte lyckas ge den känslan ett hem i sig själva. ”Läskiga kvinna! Du rör upp känslor i mig som jag inte alls vill kännas vid. Om jag tillåter mig själv att känna dessa känslor i mig själv så kommer de att konsumera mig levande, jag kommer att dö en kvalfull död, så försvinn!”

Men vad är det som är så skrämmande med våra känslor? Vi delar ju i grunden samma känslorepertuar som människor. Och är det inte så att vår absolut starkaste längtan och önskan egentligen ligger i att helt våga överlämna oss själva, att våga falla och veta att vi blir fångade? Att våga vara i vår totala ömklighet och litenhet och ändå veta att vi är och förblir älskade?

Här om kvällen blev min 5-åriga dotter upprörd över att hon inte lyckades färglägga en bild på det sätt hon önskade. Gubben fick en alldeles för konstig näsa enligt henne och den blev alldeles för blå. Denna upprördhet i henne blev till ett missnöje över precis allting. Hon jagade upp sig själv mer och mer och världen blev bara fulare och allt mer eländig och vi – hennes familj – blev bara dummare och allt mer oförstående. Både jag och hennes storebror kunde känna tålamodet tryta efter att både ha sett och bekräftat hennes känslotillstånd, kramat henne och sökt erbjuda henne lösningar att förändra det. Hon ville helt enkelt vara arg och ledsen, vilket hennes bror och jag också accepterade, men för att bevara våra egna trumhinnor och vår egen sinnesstämning intakt drog vi oss undan till varsitt annat rum. Jag till köket för att laga middag och min son till sitt rum för att spela dataspel med sina vänner.

Efter en stund fick jag höra min dotter sitta gråtandes ute i hallen medan hon pratade högt för sig själv: ”Jag måste sluta gråta nu. Jag måste sluta gråta för annars vill ingen vara med mig. Jag måste vara glad nu för annars vill ingen annan vara med mig. Jag måste sluta gråta nu och vara glad.”

Det tog inte många ögonblick innan jag höll henne i min famn medan våra tårar föll ikapp med varandra. Och jag förklarade för min lilla dotter om och om igen att:  ”Älskade älskade lilla tjejen min, du får vara hur arg och hur ledsen du vill, jag kommer alltid att älska dig. Du får gråta hur mycket du vill för jag kommer alltid att finnas här för dig. Du får hata och skrika hur mycket du vill, och du ska veta att du alltid, alltid kan komma till mig. Jag vet precis vad du känner, för jag har också känt precis som du och det är inte roligt alls. Jag har också känt att jag måste vara glad hela tiden för att bli älskad av andra, men jag vill verkligen att du ska veta att jag alltid finns här för dig och att jag alltid älskar dig hur arg, förtvivlad och ledsen du än är…”

När jag såg min dotter gråtandes där på hallmattan så behövde jag inte längre undra varför känslor är så farliga för människor. På grund av vuxenvärldens oförmåga att hantera sina egna känslor och bemöta våra känslor när vi var små blev vi tvungna att göra avkall på oss själva och lägga band på oss själva för att inte riskera att förlora det absolut viktigaste och mest avgörande vi behöver – Närheten, kärleken och gemenskapen. Och ändå så är det just precis detta som i grunden går oss förlorade när vi kompromissar bort oss själva för att få ynnesten att ta del av andra människors villkorade kärlek.

Sanna Nova Emilia

Innehållsförteckning
Robert Jarnroth

Robert Jarnroth

Dela artikeln
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på email
Epost