Offer – Förövare – Domare – Räddare

Jag kände mig länge som ett offer och gör det ibland fortfarande. Jag har lidit av The Savior Complex och tänkte under många år att det var min uppgift att rädda världen, ifrån förtryck, hemskheter, okunskap, bristande självkärlek och systematiska övergrepp. Jag var arg och upprorisk över denna diffusa förtryckare (systemet, etablissemanget) som jag ansåg oss alla vara offer för.

Jag stod på barrikaderna och vrålade ut min urvrede. Jag pekade med hela handen. ”Såhär får det bara inte gå till! Skärpning!” Jag såg det som min uppgift att befria världen så att jag kunde få leva i en fri värld.

Nu vet jag att jag bara kan befria mig själv. Nu vet jag att allt handlade och handlar om min egen frigörelse ifrån mig själv och mitt eget förtryck. Ifrån mina egna förminskande tankar. Ifrån min egen bristande tillit till mig själv. Ifrån mitt eget fördömande. Ifrån mina egna övergrepp på mig själv. Ifrån min egen rädsla att vara för mycket. Att ta för mycket plats. Att vara för lite, för dålig, för fel, för ful, för värdelös. Nu vet jag att det enda som någonsin kan befria mig är min villkorslösa kärlek till mig själv.

Nu vet jag att allt är jag. Att allt ansvar för mig själv, mitt liv och min värld är mitt och bara mitt. Nu vet jag att tanken på mig själv som ett offer eller en räddare som ska rädda andra, bara är en flykt ifrån mig själv. Nu vet jag att den enda jag behöver rädda och befria är mig själv. Ifrån förövaren och domaren i mig.

Nu vet jag att allt jag dömer finns i mig. Att allt jag vill förändra finns i mig. Nu vet jag att den kärleksfulla värld jag vill leva i finns i mig och att så länge jag inte lever där så finns det bara en fråga att besvara:

“I vilket avseende älskar jag inte mig själv villkorslöst?”