Längtan efter döden

”Jag skulle inte vilja att någon av de jag älskar hittar mig livlös. Jag vill inte utsätta dem för det. Så sömntabletter är inte ett alternativ om jag inte skulle ta dem på en parkbänk långt bort. Men fy, vilket trauma ändå, för de som hittar mig. Samtidigt måste ju någon hitta mig. Jag vill inte att mina älskade ska leva i ovisshet för alltid. Jag vill att de ska få ett avslut och kunna gå vidare.”

”Att skära mig i armarna eller skjuta mig i huvudet blir så blodigt och ett hängt lik är så vansinnigt fult. Jag skulle säkert bajsa på mig också. Jag kanske skulle kasta mig framför tåget istället? Det liket skulle inte se så snyggt ut det heller förstås och nej, det skulle skapa ett trauma för så många människor. Någon skulle behöva skrapa ihop mina söndertrasade kroppsdelar och det skulle finnas barn på tåget. Tänk om ett barn skulle råka se allt.”

”Att drunkna ska vara ett skönt sätt att dö på har jag hört, men hur skulle det gå till? Jag kanske skulle kunna knyta fast något tungt runt fötterna och hoppa i havet? Jag skulle nog vara ganska god som fiskmat men tänk om min kropp skulle flyta upp på någon solig strand någonstans bland lekande barn och lyckliga familjer. Nej fy. Så kan jag inte göra.”

”Och så mina barn förstås, mina älskade älskade barn. De skulle aldrig förstå. De skulle aldrig förstå hur jag kunde tillåta mitt eget lidande gå före min kärlek till dem. Jag skulle såra dem, svika dem, överge dem. De skulle förmodligen inte kunna förlåta mig, men det gör ingenting. Det värsta skulle vara om de anklagade sig själva. Och deras sorg. Jag skulle göra det ännu svårare för dem att leva och det kan jag bara inte. Livet är tillräckligt jävla svårt ändå.”

”Det är ju själva fan att jag inte bara kan få ta livet av mig ifred! Det bästa vore ju förstås om hela jorden gick under, om den bara exploderade i en ljuskaskad av brinnande magma så att vi alla dog på en och samma gång. Poff! Borta för alltid! Allihop samtidigt. Ingen skuld. Ingen sorg. Ingen smärta. Inga tråkiga begravningar. Inga bouppteckningar.”

Ja, jag har levt större delen av mitt liv med en längtan efter döden och återkommande självmordstankar även om jag aldrig har varit i närheten av att göra verklighet av dem. Mitt första avskedsbrev till världen skrev jag när jag var tretton år. När dessa tankar övertar mitt sinne så spelar inga förnuftiga tankar, uppmaningar eller förmaningar någon roll.

Inget:

”Det blir bättre sen.”
”Men tänk på allt som är bra i ditt liv.”
”Så kan du väl inte tänka.”
”Så skulle aldrig jag kunna tänka.”
”Jag tycker ditt liv verkar jättebra.”
”Du är en stor egoist.”
”Sluta tyck så jävla synd om dig själv.”
”Sluta med dina jävla klagosånger.”
“Du som är en så fantastisk människa.”
”Tänk på alla människor du skulle såra.”
”Så jävla farligt kan det väl inte vara.”
”Gör någonting kul istället som får dig att må bra.
”Tänk positivt!”
”Det är bara du som kan förändra ditt liv.”

Inga råd fungerar. I synnerhet inte de råd som antyder att jag inte har rätt till mina känslor, att jag borde förändras, att jag borde tänka annorlunda, att jag borde känna annorlunda, att jag borde bli lycklig och må bra igen. Allra minst de råd som antyder att mina känslor är fel. De antyder per automatik att det är fel på mig och det känner jag redan.

Dessa ”hjälpsamma” råd gräver snarare min grav ännu djupare. De får mig att känna mig ensam för att det känns som om jag måste börja må bra igen för att inte bli övergiven och lämnad. Att jag måste bli lycklig igen för att bli älskad och förtjäna andra människors närhet.

Jag vet redan allt det där rent intellektuellt. Jag känner det bara inte känslomässigt. Jag VET att allt blir bättre sen, jag vet att jag borde se allt som är bra i mitt liv, att jag borde tänka positivt, att jag borde göra någonting roligt och att jag är den enda som kan förändra mitt liv. Jag vet redan det. Jag känner det bara inte.

Jag vet att ”Såhär kan jag ju inte må!”. Ungefär som när jag tagit på mig en tröja som inte alls passar mig och jag tänker att ”Men den här kan jag ju inte ha på mig!”. Problemet är bara att tröjan som mina känslor vävt har blivit till mitt skinn. Jag kan inte ta av mig dem. Jag kan bara successivt, steg för steg, närma mig dem. Successivt, steg för steg, acceptera dem. Ju mer jag försöker befria mig ifrån dem, desto hårdare stramar de runt min kropp som en tvångströja, desto starkare kräver de sin rätt att få finnas. Ju mindre acceptans jag känner för mina egna känslor desto större utrymme kräver de inom mig. Detsamma gäller då även acceptansen från min omgivning. Ju mer omgivningen vill få mig att må bra igen, desto sämre mår jag.

Det största stödet har jag därför funnit hos de människor där jag inte känt mig tvingad att må bra för att de ska må bra. Hos de människor som inte gjort min smärta till sin egen. I närvaron av dessa människor – som förmått acceptera och hantera sin egen smärta av att se mig lida – så har jag kunnat acceptera och hantera min egen.

”Jag ser och förstår att du har det jättejobbigt just nu.”
”Du mår verkligen skit.”
”Ditt liv känns som ett jävla helvete.”
”Du kan inte se det goda i någonting.”
”Du vill bara kasta in handduken och be den här världen fara och flyga.”
”Det gör verkligen ont i dig just nu och du känner dig bara som en belastning både för dig själv och andra.”
”Du känner dig ensammast i hela världen och som att ingen förstår dig.”
”Låt höra! Berätta för mig hur mycket du hatar livet. Berätta!”
”Ös ur dig allt. Töm ur dig varenda liten droppe bitterhet. Jag vill höra!”
”Jag har inget intresse av att rädda dig eller få dig att må bra, jag vill bara höra exakt hur dåligt du mår.”
”Tänk negativt! Tänk så jävla negativt som du bara kan! Kom igen!”

I närvaron av dessa människor (vilka är en oerhörd raritet!) behöver jag inte må dåligt för att jag mår dåligt eftersom allt mitt dåliga är tillåtet. I närvaron av dessa människor behöver jag inte ha ångest över att jag har ångest, eftersom de välkomnar mig som jag är. I närvaron av dessa människor kan jag tillåtas falla ända ner till den mörkaste vidrigaste delen av min egen botten och resa mig igen. För min egen skull. Inte för deras.

Lycko-coacher i all ära men jag tror faktiskt att vi behöver fler Olycko-coacher. Människor som hjälper oss att acceptera och till och med älska vårt eget mörker för att de accepterar sitt eget. Så länge vi gör mörkret till vår fiende kan vi aldrig bli befriade.

Sanna Nova Emilia
– För en mer äkta värld

Innehållsförteckning
Robert Jarnroth

Robert Jarnroth

Dela artikeln
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på email
Epost