Jag släpar iväg mina trötta ledsna barn igenom den mörka novembermorgonen. Min dotter gråter av trötthet. Hon har inte lyckats få i sig någon frukost, för hon somnade tre gånger vid frukostbordet. Kröp ihop på kökssoffan och somnade om. Jag packar ner en frukt och en risifrutti i hennes väska så att hon åtminstone ska ha någonting att äta under första rasten.
”Jag har ont i magen mamma”, kvider hon ifrån baksätet på bilen när vi är halvvägs till skolan. Det hör till vanligheterna. Hennes magonda är mer regel än undantag. Jag vet att det går över en stund efter att vi kommit fram till skolan och jag vet också hur det känns att vara så trött att jag blir illamående.
Min son är arg. Han vill inte till skolan. ”Jag hatar dig. Du bryr dig inte om mig. Du bryr dig inte om hur jag mår” säger han till mig medan jag kör honom till ”avrättningen”, för ja, det är lite så det känns. Precis innan vi skulle ut genom dörren så slet han av sig alla kläder och vägrade att borsta tänderna. Det krävdes en stor nypa lugn och kärlek för att förmå honom att ta på sig kläderna igen och ta sig ut i bilen. Jag konstaterade snabbt att vi skulle bli försenade idag igen men vet att det skulle tagit dubbelt så lång tid om jag hade stressat honom. Och några ingående förklaringar av “skolplikten” fanns det inte heller något direkt utrymme för.
Det är torsdag och de ska ha glosförhör. Min son blir stressad redan kvällen innan av att veta att han ska göra ett test på tid. Min son är jättebra på engelska. Han har lärt sig massor av engelska på egen hand när han bland annat spelat Mine Craft och andra spel med sina vänner på internet. Han klipper ut orden och lägger in dem i “Google Translate” – och vips! så har han lärt sig ytterligare ett ord. Det är tidspressen som är det svåra. Han klarar inte stressen, den får hans hjärna att stänga ner. Han minns inte det han egentligen vet att han vet.
”Jag önskar att jag var sjuk, så att jag slapp gå till skolan”, förklarar min son för mig och jag undrar hur många människor i västvärlden (”välfärdsvärlden”) som undermedvetet ger sin kropp signaler att bli sjuk för att ge sig själva rätten att bara få stanna upp och ta det lugnt – slippa de ständiga kraven, förväntningarna, pressen. Jag undrar hur många människor i västvärlden som är och blir sjuka till följd av stress? Det är ett sådant system vi har skapat. Den enda gång du har rätt att ta det lugnt och ta hand om dig själv (utöver 25 semesterdagar per år) är de dagar då du blir sjuk. Du behöver bli sjuk för att få rätten att ta det lugnt och bara få vara. Aldrig innan. Aldrig förebyggande. Du ska redan ligga där slagen till marken innan du får stanna upp. Ibland är jag givetvis civilt olydig och låter mina barn få hämta kraft förebyggande, istället för att de ska behöva bli sjuka först, men aldrig utan ett visst uns av dåligt samvete och inte utan att känna mig som en brottsling.
Hur många kroniskt sjuka har vi i vårt land som egentligen bara har kapitulerat inför det omänskligt stressfyllda system som vi skapat? Människor som egentligen vill bidra till samhället men som är tillräckligt lyhörda för sina egna behov för att inse att de inte klarar stressen och kraven på att springa snabbare och snabbare i ekorrhjulet?
”Jag önskar att jag var sjuk mamma…” förklarar min son för mig och jag sväljer hårt att för mota bort känslan av att jag begår ett övergrepp när jag bär min halvsovande lilla tjej ut till bilen för att ta henne till skolan. Jag höjer musiken på bilstereon i ett försök att döva tankarna som säger mig att jag kör mina barn till – om inte en avrättning så åtminstone till en lobotomi – i stort sett varje dag. Och jag famlar utan framgång efter ursäkter i mig själv för att lindra det faktum att mina barn redan lärt sig att det gäller ”att bli sjuk” för att bli befriad ifrån omvärldens pålagda krav och förväntningar. ”Det är för deras eget bästa”, duger liksom inte längre. Det är alldeles för uppenbart att det inte är det…
Läs även dikten “Straff och belöning”
För ett mer mänskligt och välmående samhälle…
Sanna Nova Emilia
