Det hade gått två veckor in på den nya terminen för min son i åk 2. Han var fortfarande 7 år gammal.
En fredagkväll bröt han ihop i min famn och grät och sa att han inte ville tillbaka till skolan mer. Jag försökte få honom att berätta vad som hade hänt. Så småningom kröp det fram.
”Jag får inte sitta med de andra barnen mamma…”
”Hur menar du då?”
”De har ställt min bänk bakom en skärm i andra sidan av klassrummet…”
”En skärm? Hur menar du då?”
”De säger att det är för min skull… för att jag inte ska bli störd av de andra barnen…”
Jag kunde känna hur vansinnet började koka, djupt inom mig.
”Du menar att de placerat din bänk bakom en skärm så att du inte kan se de andra barnen?”
”Ja mamma… men det är för min skull…”
”Hur känns det här för dig Julius?”
”Det känns inte bra alls… jag vill ju sitta med mina kompisar…”
Jag åkte till skolan under helgen och tittade in i klassrummet och mycket riktigt. I andra änden av klassrummet stod en stor skärm. Julius pekade… ”Där bakom sitter jag…”
Jag skickade ett sms till alla berörda lärare där jag skrev att ”På måndag när Julius kommer tillbaka till skolan så står hans bänk tillsammans med de andras. Det är inte förhandlingsbart. Sen ska vi ha ett möte. Hälsningar, Julius mamma.”
På måndagsmorgonen stövlade jag in i klassrummet för att garantera att de hade vidtagit åtgärden och flyttat Julius bänk. Vid mötet ifrågasatte jag hur det var möjligt att de utan en dialog med oss föräldrar hade placerat vårt barn bakom en skärm och exkluderat honom ur gruppen. Lärarna bekräftade det som Julius själv hade sagt. Att de hade gjort detta för Julius skull. De förklarade även att de inte är skyldiga att rapportera sina pedagogiska metoder till oss som föräldrar. Julius hade svårt att anpassa sig, sa de. Han hade svårt att sitta still och han hade svårt att komma in i gruppen. Jag ifrågasatte hur de resonerade när de trodde att de skulle få honom att känna sig mer ”hemma i gruppen” genom att exkludera honom ur den. Stämningen vid mötet hade hunnit bli ganska upprörd och jag kommer aldrig att glömma hur en av lärarna böjde sig fram och smällde handflatan i bordet, samtidigt som hon stirrade mig i ögonen och ifrågasatte min pedagogiska profession.
Idag läser jag på aftonbladet om lilla Joensuu, en 7-årig pojke i Finland, som på exakt samma sätt som min son blev exkluderad ur klassen och placerad bakom skärmar. ”– Det är för elevens bästa. Den finska skolan är full med sådana här”, säger pojkens lärare Ilkka Kontkanen. Jag hoppas vi förstår att detta inte enbart är ett finskt fenomen utan att det även förekommer i Sverige. Jag hoppas även att vi förstår vilket vansinnigt övergrepp vi utsätter dessa barn för och hur det kan skapa men i dem för livet. Det krävs ingen psykologiexamen för att förstå det. Det krävs bara lite sunt förnuft.
För en mer medmänsklig och kärleksfull värld för våra barn…
Sanna Nova Emilia
