Textunderlag för kapitel 2

Textavsnitt ur min bok ”Att lära med Hjärtat” som berör hur vi tappar kontakten med våra barnegenskaper och med vårt autentiska jag för att vi inte har något annat val än att anpassa oss till omvärlden för att överleva.

Vad menas med inifrånstyrning och utifrånstyrning?

Inifrånstyrning och utifrånstyrning är två begrepp som återkommer i olika sammanhang i boken varför det krävs en djupare förståelse för vad som av­ses med detta. Den generella innebörden är ganska uppenbar. En utifrånstyrd människa är en människa som söker sitt värde som individ i sin omgivning och som låter andras behov, krav, åsikter och förväntningar avgöra vem hon ska vara, vad hon ska säga och göra. Det kanske mest utmärkande hos en utifrånstyrd människa är att hon styrs av skuld och skam utan att veta om att hon gör det. Hon styrs av en rädsla att inte tillhöra, att bli bedömd och fördömd. I grund och botten styrs hon av rädslan att inte vara älskad och ac­cepterad. Hon litar inte till sina egna känslor eller till sin egen vilja utan styrs av omgivningens känslor och vilja.

En utifrånstyrd människa är inte medveten om sina egna gränser och på så sätt inte heller medveten om andras. Hon äger liten självrespekt och har i förlängningen därför också svårt att respektera andra människors gränser och behov. Utifrånstyrning går hand i hand med en svag självkänsla och en svag jag-känsla. På ett undermedvetet plan så strävar varje människa efter en balans mellan jaget och viet i relationer till andra människor men om vårt jag inte blivit respekterat under vår uppväxt och om vi gång på gång tving­ats kliva över våra egna gränser för att bli accepterade så blir jaget mer och mer diffust och otillgängligt. Vi upplever känslan av att inte veta vilka vi är eller vad vi vill med våra liv. Våra liv förlorar mening, innehåll och riktning. Utifrånstyrda människor – vilket vi alla är i större eller mindre utsträckning – hamnar lätt i destruktiva beteenden och relationer och utvecklar förr eller senare ofta depression, stressrelaterade sjukdomar, andra fysiska sjukdomar eller olika former av missbruk.

Den psykologiska och känslomässiga förklaringen till utifrånstyrning

Ifrån sitt första andetag ligger barnets fysiska överlevnad helt och hållet i den vuxnes händer. Barnet lär sig snabbt vilka spelregler som gäller för att försäkra sig om sin egen trygghet och överlevnad. Barnet lär sig att värdera och bedöma sina handlingar utifrån den respons omgivningen ger henne. Hon söker aktivt efter orsakssamband. Den respons hon möts av upplevs av barnet inte enbart som en respons på hennes handlingar utan som en respons på hennes hela person. Barnet speglar sig själv i omgivningen genom omgiv­ningens reaktion. Genom den upplevelse som omgivningens reaktion väcker i henne skapar hon en bild av sig själv om sig själv. Varje blick, varje leende, varje tonläge, varje hårt handtag, varje ömsint kram eller irriterat uttryck som barnet möts av skapar en känsla som hon använder för att så sakteliga bygga upp bilden och upplevelsen av vem hon är och av vem hon borde vara för att få det hon behöver från den omgivning hon är beroende av för att överleva. Vi söker automatiskt efter närhet och kärlek.

Det dömda barnet

Föreställ dig att du levde under omständigheter där du konstant blev tillrätta­visad och ifrågasatt, där människor i din omgivning ständigt påtalade sådant som de ansåg vara dina fel och brister och hur du borde vara istället, vad du borde göra istället, hur du borde sitta, röra dig, föra dig, hur du borde låta, hur du borde leka, hur du borde äta, sova, tänka, tycka osv. En ganska obe­haglig tanke eller hur? Det som skulle hända med dig är att du till slut skulle resignera och sluta lyssna eftersom din känsla skulle vara att ”Jag kan inte göra rätt. Vad jag än gör så kan jag inte göra rätt.” Och i det scenariot så spelar det ingen roll hur mycket din omgivnings förmaningar och tillrättavis­ningar än är grundade i välvilja.

Fördömande = Separation

Fördömandet är den mest separerande energi som finns, oavsett om vi fördömer oss själva eller fördömer andra. När vi lever med fördömande så lever vi i separation. Vi lever separerade ifrån kärlekens källa. Rädslan/illusionen av att inte ha tillgång till den kärlek vi behöver bidrar till en kamp med oss själva, vilket även yttrar sig i form av kamp med omvärlden. Skammen och självfördömandet håller oss fast i rädslans energi.

Den villkorslösa kärleken är den yttersta sanningen om dem vi är. När vi föds hit till jorden så föds vi fria från fördömande. Det finns inte ett enda barn som tror att de inte duger eller att deras kroppar inte är tillräckligt snygga eller attraktiva. Det finns inte ett enda barn som föds med självfördömande. Barnen dansar som att ingen ser dem, de sjunger som att ingen hör dem och de älskar som att de aldrig hade blivit sårade. Dvs. de lever fria från självfördömande och fria ifrån rädsla att inte vara älskad eftersom de ÄR kärlek. Men dömda barn lär sig så småningom att fördöma.

Att synliggöra de osynliga barnen

Varje människas innersta önskan och längtan är att känna sig älskad, trygg och accep­terad. Det är en djup överlevnadsdrift och ett djupt grundläggande behov. När vårt grundläggande behov av kärlek och acceptans är tillgodosett så vill människor automatiskt samarbeta och bidra till sig själva och andra. När vi till följd av vår omedvetna utifrånstyrning anpassar bort oss själva och förlorar förmågan att känna våra egna behov så reagerar kroppen och sinnet i protest för att meddela oss själva och vår omgivning att någonting är fel och att vi i något avseende begår våld emot oss själva. Varje gång vi känner ilska, skuld eller skam, eller någon annan av de känslor vi kallar för obehagliga, negativa eller smärtsamma, så är det en signal till oss om att något av våra grundläggande behov inte har blivit tillgodosedda. Med den medvetenheten kan vi även förhålla oss annorlunda till andra människors ilska och negativa känsloyttringar. Vi kan med en djup förståelse och empati bemöta vår om­värld med insikten om att deras negativa, destruktiva känsloyttringar endast är en signal på ett ouppfyllt behov som de troligtvis inte ens själva känner, än mindre förmår förmedla. När det gäller våra barn och unga så kan vi med hjälp av denna medvetenhet hjälpa våra barn att se de naturliga, vackra och värdefulla behov som gömmer sig bakom ilskan, frustrationen, irritationen, tröttheten, uppgivenheten, upproret och ångesten.

Våra barn är en spegling av oss. De har någonting oerhört viktigt och värde­fullt att förmedla till oss om oss. Ett barn som föds till denna värld är full­ständigt utlämnad åt vuxenvärldens förmåga och oförmåga att se och bemöta dess behov. Om den vuxenvärld som barnet möter själv har förlorat kontak­ten och medvetenheten om sina grundläggande behov så är det inte möjligt.


Kompensationsbeteenden för otillfredsställda behov

Varje behov vi har kan i någon form härledas till en känsla. Känslorna kom­municerar våra behov. När vi upplever negativa känslor så finns det alltid ett ouppfyllt behov som ligger till grund för vår upplevelse. Positiva känslor är i sin tur resultatet av att vi känner att våra behov blivit tillgodosedda eller att vi känner trygghet och tillit till att de kommer att bli det. Som försvarslösa barn är vi helt och hållet utelämnade åt omvärldens förmåga att tolka och tillgodose våra behov. Vi har till en början själva ingen förmåga att bemöta våra egna behov än mindre förstå dem eller resonera kring dem. Vi går enbart på vår instinktiva upplevelse och känsla och vi är helt utlämnade åt det första primitiva och begränsade kommunikationsmedel som vi förses med – dvs. skriket. Om våra behov till största del blir tillgodo­sedda så växer vi upp med en grundtrygghet och en känsla av att världen är en god plats. I de fall då våra behov inte blir tillgodosedda växer vi upp med en grundläggande misstro och en grundläggande känsla av brist, saknad och tomhet vilka många av oss kan ägna större delen av våra liv åt att försöka fylla. Det som skapar problem för många av oss är att vi fortsätter att leva i tron att det är någon eller någonting i det yttre som ansvarar för vår be­hovstillfredsställelse. Detta är grunden till det vi kallar utifrånstyrning. I en utifrånstyrd värld har vi lärt oss att våra behov är beroende av yttre påverkan för att bli tillgodosedda. I en inifrånstyrd värld är vi medvetna om att våra behov i första hand består av en längtan efter att få känna och uppleva en särskild känsla i oss själva.

De flesta av oss har inte utrustats med den självtillit och de verktyg som krävs för att kunna:

1. Se, känna och förstå våra känslor och behov.

2. Ta ansvar för våra känslor och behov.

3. Kommunicera våra känslor och behov.

Denna bristande självtillit är givetvis resultatet av att vi speglats av en om­givning som inte själva kunnat förstå sina egna behov och känslor, ta ansvar för dem eller kommunicera dem på ett konstruktivt sätt.

Ett barns behov ställer stora krav på vuxenvärlden när det kommer till dennes förmåga att bemöta dem – inte nödvändigtvis alltid tillgodose dem – men bemöta dem och i möjligaste mån även ge barnet verktyg och redskap för att själv sätta ord på, förstå och ta ansvar för sina känslor och behov. När ett barn kontinuerligt bemöts med skuldprojiceringar (ilska, irritation, etc.) då hon uttrycker ett behov resulterar det i att hon börjar betrakta sina egna behov som dåliga och felaktiga. Skuldprojicering är alltid resultatet av den vuxnes egen oförmåga att kommunicera sitt behov och genom denna skuld­projicering beläggs barnets behov med skam. För varje gång hennes behovs­uttryck beläggs med skam blir det svårare och svårare för henne att kommu­nicera sina behov på ett konstruktivt sätt.

Med föreställningen att världen är en ond plats utan förmåga att tillgodose våra behov blir behovsuttrycken istället krävande och manipulativa, alterna­tivt självdestruktiva. När vi distanserar oss ifrån våra egna behov av rädsla att våra behov ska bli bemötta med ogillande av omvärlden så distanserar vi oss till slut även ifrån vår förmåga att faktiskt känna vad det är vi behöver. Vi känner att någonting känns fel inom oss men vi förstår inte vad eller varför och vi förstår ännu mindre vad vi ska göra för att åtgärda det.

När barn uppfostrar barn

Många vuxna är inte medvetna om att de i själva verket agerar ur sitt regre­dierade barn i de flesta av sina relationer, inklusive i relationen till sina egna barn. De kräver, de kränker, de skriker, hotar och manipulerar och förvän­tar sig att barnen ska bemöta dem med respekt, artighet, lydnad, förståelse, acceptans och ödmjukhet. De vuxna förväntar sig många gånger någonting av barnen som de själva inte ens förmår leva upp till. Så för att ens göra det möjligt för oss att tillgodose barnens behov behöver vi bli mer lyhörda för våra egna behov och lära oss att kommunicera dem på ett effektivt och konstruktivt sätt.

När vi upplever brist i något avseende beträffande våra behov – och då alltid i grunden ett känslomässigt behov eftersom alla behov i grunden är känslo­mässiga – så börjar vi ofta överkompensera. Om vi t ex inte finner tillräcklig trygghet i att vi duger som vi är så kan vi istället försöka kompensera denna brist genom det vi gör. Våra kompensatoriska beteenden, överlevnadsstrategier, är extremt påfrestande att leva med, vilket gör att vi gärna vill fly oss själva, vilket kan leda till att vi utvecklar olika former av beroenden och missbruk.

Upplevelsen av brist handlar alltid om hur vi ser på oss själva, aldrig om verkligheten. Varje upplevelse av brist är resultatet av hur vi formats under vår egen uppväxt och de strategier vi fått lära oss att använda oss av för att hantera våra rädslor att inte duga och för att fylla ut saknad och tomhetskänslor inom oss. Om vi vuxit upp i en omgiv­ning och i ett samhälle som inte själva varit medvetna om eller kunnat kom­municera sina behov på ett konstruktivt sätt – utan rädsla, ilska, skuld och skam – så har detta överförts till oss.


Hur vi tappar kontakten med oss själva och våra barnegenskaper – dvs. med våra medfödda mänskliga egenskaper.

Autenticitet

Ett barn vet från första början inte vad lögner är. Hon talar sant och ut­trycksfullt ur sitt hjärta och hon förutsätter att hennes omgivning kan bemöta henne i detta och göra samma sak. När hon så småningom märker att hennes ord och hennes uttryck skapar olika mer eller mindre angenäma reaktioner i omgivningen så lär hon sig så småningom att förvanska sanningen som ett skydd emot en omvärld som inte kan hantera den eller som riskerar att bestraffa henne för den. Rädslan gör sitt inträde och därigenom lögnen. För att skydda sig själv ifrån otrevliga upplevelser och känslor och i grund och botten för att skydda sig själv från skammen av att inte duga som hon är så börjar hon att ta ansvar och skydda omvärlden från deras tänkbara känslore­aktioner genom att skydda den från sin sanning. Om vuxenvärlden dessutom är väldigt inkonsekvent i sina känsloreaktioner så skapas en stor förvirring och stress hos barnet i dess försök att lista ut vilken ”sanning” som pas­sar omgivningen bäst. Den första rollen är därmed etablerad och den första spiken i kistan slagen. Många människor ägnar sedan större delen av sina liv åt att hitta ”sin sanning”. En sanning som vi alla hade tillgång till ifrån första början.

Tillit

Sann tillit är att leva i övertygelsen om att världen är en trygg plats och att såväl vår inre som yttre existens är omhändertagen och betryggad. Det är en genuin känsla av att veta att vi aldrig kommer att behöva lida brist på någonting utan att världen kommer att tillgodose våra behov av den enkla anledningen att vi finns till. Inte på grund av vad vi gör eller ger utan enbart till följd av att vi är. Det som i synnerhet utmanar vår tillit är upplevelser av kränkningar, svek, brustna löften och övergivenhet. Dessa upplevelser bär vi alla på och det påverkar oss på väldigt olika sätt, men någonting gemensamt för människor som lever i brist på tillit är ett utpräglat kontrollbehov. Upplevelsen av att omgivningen inte kan möta vår autenticitet utan att döma eller bedöma oss, kritisera oss och vända oss ryggen, lämnar oss med känslan av att vi måste vara på ett särskilt sätt för att ha rätten att få finnas. Vi förlorar tilliten till att världen är en trygg plats som kan älska oss, bemöta oss och ge till oss för dem vi är. Vi lär oss att tro på straff och belöning och på att vi behöver göra och vara på ett särskilt sätt för att förtjäna att bli be­mötta med kärlek och respekt.

Närvaro

Hur många av oss har inte fascinerats av barnens förmåga att se det stora i det lilla, det enkla och självklara i det som för oss känns komplicerat och svårt? Barnets förmåga att vara fullt ut närvarande i nuet är en naturlig följd av att hon ännu inte har skapat sig ett tillräckligt omfattande förflutet för att bygga på en tillräckligt stor oro och rädsla inför framtiden mot bakgrund av sina erfarenheter och förlorade tillit. Barnen har en fantastisk förmåga att fullt ut vara närvarande i stunden, i ögonblicket, och hänfört tillåta sig själv att ryckas med i den känsla som finns närvarande i nuet.

Faktum är att det rent upplevelsemässigt inte finns några andra verkliga tider än just själva nuet. Både dåtid och framtid är skapade av sinnet. De är inga verkliga tider. Genom att i sinnet gå tillbaka till dåtiden eller genom att tänka tankar om framtiden kan vi skapa olika känslor i nuet, men utan tankar på dåtid och framtid finns endast känslor av kärlek och glädje. Alla övriga känslor är på något sätt förbundet med det icke-existerande förflutna eller den icke-existerande framtiden. Oro, rädsla, frustration är exempel på känslor som är förknippade med tankar om framtiden. Ilska, bitterhet och sorg är exempel på känslor som är förknippade med dåtiden. Oavsett om en oförrätt inträffat för fem minuter sedan eller för fem år sedan så är ilskan över denna oförrätt förknippad med en dåtida upplevelse. Tankarna på dåtid och framtid skapar våra känslor här och nu trots att händelserna inte är verkliga. Ju mer närvarande i nuet vi förmår vara desto mindre påverkade blir vi av tankar som är förbundna med tider som inte existerar och desto mer glädje och kärlek blir vi mottagliga för.

Men vad händer med ett barn som omges med människor som lever med fullt fokus på att hinna till framtiden? Hela vårt samhälle är styrt av att jaga någonting i en framtid som vi ännu befinner oss i. En av de första frågor vi stället till barnen är ”Vad vill du bli när du blir stor?” och redan där har vi ingjutit jakten på framtiden som något essentiellt. Dessutom säger vi att de förväntas bli något annat än de är, och att det de redan är inte är något som är värt att bevaras.


Nyfikenhet

Om du någonsin har sett den intensitet varmed ett litet spädbarn kan studera sin ena hand och så fullkomligt fascineras över dess uppenbarelse; och om du dessutom någon gång bevittnat med vilken lycka, förvåning och förtjus­ning som samma lilla barn för första gången lyckas greppa tag i ditt finger för att smaka på det så vet du att barn föds nyfikna. Utan nyfikenheten skulle livet och utvecklingen stanna. Nyfikenheten är en inneboende längtan efter att förstå såväl sig själv som sin plats i världen och efter att ur delarna skapa en helhet och ett förståeligt sammanhang. Nyfiken leder till att vi söker djupare förståelse, mer kunskap och kännedom om livet och allt vad livet rymmer. Utan nyfikenhet begränsas livet till att vara vad det alltid har varit. Ingenting som hittills har skapats skulle ha skapats utan nyfikenhet. Vi skulle inte ens ha lärt oss att gå.

Men vad händer när ett barns nyfikenhet bemöts med irritation och suckar ifrån den vuxna omgivningen? Vad händer när de vuxna omkring barnet redan har bestämt vad som rätt och vad som är fel och inte uppmuntrar barnets egna utforskande? Barnet lär sig att ta till sig av andras färdiga svar istället för att ställa egna frågor. Barnets nyfikenhet slocknar.

Kreativitet

Vår kreativitet är starkt förbunden med vår nyfikenhet. Barnet observerar och imiterar världen, skapar och omskapar. Den mänskliga hjärnan är skapande. Kreativiteten är ett sätt att manifestera vår inre smått kaotiska känslo- och tankevärld – bestående av bilder och upplevelser – i en yttre mer konkret och påtaglig form. Kreativiteten är ett sätt att tydliggöra sig själv inför sig själv och andra genom att plocka ut den inre världen i den yttre världen och göra den mer greppbar. I sammanhanget kreativitet talar vi ofta om inspiration – att vara in spirit – d v s att vara i kontakt med vår inre skapande källa. Man kan se kreativiteten som ett uttryck för vår inre värld men också som ett försök att göra den yttre världen mer förståelig. Kreativiteten blir ett sätt för oss att sortera alla de intryck som vi dagligen utsätts för på en både medveten och undermedveten nivå. Vi absorberar alla de intryck som omvärlden ger oss, tar in dem i vårt inre för att sortera dem för oss själva. Sedan sammanfattar vi dem i ett kreativt uttryck för att definiera och manifestera vår inre upplevelse och göra den mer tydlig för oss själva och vår omgivning. Människan befinner sig i ett evigt kretslopp av inre upplevelser och yttre manifestation utav dem. I ett kretslopp av att: Observera – Absorbera – Sortera – Definiera – Manifestera.

– Kreativitetens fiende

Kreativitetens (manifestationens) och inspirationens största fiende är prestationen. Att manifestera sker alltid i glädje. Att manifestera sker alltid i kraft och lek och kärlek till oss själva och vår omgivning. Att prestera grundar sig alltid i rädsla. Vi presterar av rädsla att inte räcka till, duga till och av rädsla att misslyckas. Skillnaden mellan att prestera och manifestera ligger i själva avsikten. Prestation är skapat ur ett yttre tvång som vi försökt omvandla till en inre drivkraft för att få tillgång till en yttre belöning i någon form – alternativt undvikande av en bestraffning. Manifestation är skapat ur en inre lust och längtan att få uttrycka oss själva i världen där manifestationen i sig själv är belöning nog. Prestation är starkt förknippat med en känsla av tvång, plikt och krav och skapar en stressfylld inre miljö som tömmer oss på energi och livskraft. Prestationen är styrd av intellektet – även benämnt som vår vänstra hjärnhalva – vi försöker tänka oss till hur vi bör göra och agera för att uppnå ett visst resultat och förlorar på så sätt kontakten med den kreativa skapande inspiration som mer styrs av känslan än tanken, d v s av det som benämns som vår högra hjärnhalva.

Prestationen är en utifrånstyrd begränsad drivkraft som har sitt huvudsakliga fokus placerat i framtiden. Manifestationen är en inifrånstyrd obegränsad drivkraft. Ett kreativt skapade i glädje för själva skapandets skull och inte för det bestämda resultatets skull. Manifestationens uttryck är alltid förankrat i nuet. När fokus inte ligger på att själva resultatet eller belöningen ska se ut på ett särskilt sätt, t ex i form av ett betyg, så begränsas vi inte heller av rädslan att misslyckas. Alla kreativa uttryck blir något lyckosamt i sig. Här återkny­ter vi automatiskt till den grundläggande känslan av tillit. ”Jag är omhän­dertagen. Oavsett vad som sker, om jag lyckas eller misslyckas, så är jag omhändertagen.”


Fantasi/Lek

Att barnen besitter en utomordentlig fantasiförmåga råder det inga tvivel om, men de sätt på vilka vi bemöter den, hanterar den och värnar om den är många gånger högst tvivelaktiga. Fantasin är ytterligare ett kreativt uttryck för våra barns inre upplevelsevärld och kommer ofta till uttryck i leken. Det är först på senare år som olika pedagogiska riktningar fått upp ögonen för lekens betydelse för våra barns lärande och utveckling. I fantasins och lekens värld så är saker och ting på låtsas, barnet får pröva sig fram, leka sig fram i olika roller och situationer och det finns inga misslyckanden eftersom leken inte är på riktigt. Leken är ett naturligt lustfyllt uttryck för människan och människan slutar i själva verket aldrig att leka, hon byter bara leksaker med åren.

Allting som någonsin har skapats genom tiderna har först skapats genom en tanke, en bild, en föreställning om någonting. Stolen du sitter på, kaffekoppen du håller i din hand, mobiltelefon, flygplanet osv. Allting – precis allting – har börjat med en tanke och en fantasi. Om du skulle kliva endast hundra år tillbaka i tiden och förklara för den dåvarande befolkningen att ”Om hundra år så kommer stora delar av jordens befolkning bära runt på små platta, fyrkantiga apparater, inte mycket större än tre tändsticksaskar men bara hälften så tunna. Med denna lilla apparat kommer människor att kunna prata med andra människor på andra sidan jorden som bär runt på en liknande apparat. Med denna apparat kommer man också att kunna skicka långa brev, filma, fotografera, lyssna på musik, radio, se på TV, sköta sina bankärenden och leta fram praktiskt taget vilken information man än önskar via något som kallas för internet. Människorna kommer även att kunna kommunicera med sina vänner via något som heter Facebook där ungefär 700 miljoner människor kommer vara anslutna år 2011.”

Jag är ganska säker på att de flesta du skulle ha talat med skulle ha avfärdat dina visioner som svammel och fantasier, men idag är de verklighet. Vi bör vara rädda om, lyhörda och öppna för våra barns fantasivärld, för vi vet inte vilka fantastiska skapelser som på sikt kan komma ur den. Den inre världen har hittills betraktats som mer overklig och oviktig i relation till den yttre världen. Förmodligen för att den yttre världen kan uppfattas med våra fem sinnen medan den inre världen är mer diffus och ogripbar. Men den yttre världen blir både till och upplevs genom vår inre värld. Vår inre värld är ett filter för all stimuli som når oss och en processor för alla skapelser som kommer ur oss.

Livslust

Barnets förmåga att leva i stunden och nuet frikopplar henne från många de­struktiva känslor som vi vuxna bär runt på. T ex bitterhet, sorg och ilska som tillhör det förflutna och oro och rädsla inför framtiden. Tankar kring dåtid och framtid är alltid förknippade med någon form av värdering. Vi värderar vår historik och vi värderar tänkbara händelser i vår framtid. Våra värdering­ar skapar känsloreaktioner i oss, så beroende av hur vi värderar våra skapade bilder av dåtid och framtid får vi olika känsloreaktioner i kroppen. Vissa känslor fyller oss med energi medan andra känslor dränerar oss på energi. Allt utifrån den värdering vi ger vår upplevelse. Genom att ge våra upplevel­ser en annan värdering eller tolkning kan vi förändra vår känsloupplevelse. Ett barn föds helt fritt från bedömningar. Ett barn värderar inte sin om­värld i termer av fint, fult, bra, dåligt, rättvist, orättvist, negativt, positivt, rätt eller fel. Dessa bedömningar är någonting som vi projicerar på barnen utifrån våra egna värderingar och dessa värderingar lägger sedan grunden för våra barns upplevelsevärld och känsloreaktioner. Barnets källa till livslust ligger i hennes oförmåga att bedöma och värdera sin upplevelse. Allting är vad det är, varken mer eller mindre. Som vuxna lägger vi ofta in värderingen att saker och ting borde vara på ett annat sätt, och genom detta ”borde” skapar vi en känsla av kamp inom oss. Saker är på ett sätt men ”borde vara på ett annat”.

Ju fler erfarenheter vi gör i livet desto fler intryck och historik får vår hjärna att relatera till. Hjärnan söker automatiskt efter sammanhang för att göra en tolkning av de situationer vi ställs inför, för att vi ska kunna förstå dem och bemöta dem. Denna funktion är på många sätt ett skydd för oss och bidrar även till att vi inte glömmer från gång till gång hur vi ska gå till väga när vi går och handlar i en affär, vilket skulle vara en aning besvärligt. Men funktionen bidrar även i många situationer till att vi tolkar vår nutid ur en historisk upplevelse som inte är aktuell eller verklig just nu, vilket gör att vi många gånger väljer att agera på ett sätt som inte är adekvat i den givna situationen. För att bli aktiva skapare i våra liv och av våra egna känslor och för att fullt ut ta ansvar för våra känsloupplevelser behöver vi identifiera och ta ansvar för de värderingar och tankar som ligger till grund för våra upplevelser och sedan avgöra om de är verkliga eller inte. När någonting drabbar oss som vi inte kan styra över så har vi en tendens att se oss själva som offer. Vad skulle istället hända om vi aktivt valde den känsla vi vill känna i varje given situa­tion genom att värdera händelsen annorlunda och se vilka möjligheter som skapas istället för att fokusera på de möjligheter som går oss förlorade?

Glädje

Det sägs att femåriga barn skrattar ca 400 gånger per dag, sexåriga barn ca 300 gånger och vuxna ca 15 gånger per dag. Enligt studier av den tyske psykologen Dr Michael Titze så skrattar vi idag ca 6 minuter per dag mot 18 minuter per år 1950.24 Samme psykolog menar att detta beror på att det är tio gånger högre sannolikhet att nutidens människor blir mer deprimerade till följd av högre krav på framgång och prestation. Skrattröskeln har höjts till följd av ökad stress. Hur mycket kommer vi att skratta om tjugo år?

• Varför slutar barn/människor att leka?

• Varför slutar barn/människor att skratta?

• Varför behöver flertalet vuxna människor dricka alkohol för att kunna dansa, sjunga och le?

• Varför betraktas våra mest självklara glädjeuttryck som galenskap om vi inte har alkohol i blodet?

Svaret är Rädsla. Rädsla att inte duga. Rädsla att inte vara godkänd och accepte­rad. Rädsla att inte vara tillräcklig. Rädsla att inte passa in. Rädsla att inte tillhöra. Rädsla att skämmas. Rädsla att skrämmas. Rädsla att inte vara älskad och att inte ha någon att älska. Rädsla att miss­lyckas. Rädsla att lyckas. Rädsla att leva. Rädsla att dö. Rädsla. Rädsla. Rädsla.

Att ständigt rätta sig efter omvärldens krav framför vår egen vilja och där­med kliva över våra gränser om och om igen skapar stress. Vi lär oss tidigt att lyssna till den ”yttre rösten” för att bli accepterade. Det räcker oftast med att gå till sig själv för att bli medveten om hur vi tillrättavisar våra barns be­teenden i betydligt större utsträckning än vad vi uppmuntrar dem. Det krävs ingen Harvardexamen för att förstå vilken förödande effekt en sådan negativ programmering har på barnens självkänsla eller på deras tro på sig själva. El­ler vilken förödande effekt en sådan programmering har på vårt samhälle.

Livsmod (avsaknad av rädsla)

Livsmodet är en direkt följd av tilliten. ”Jag är omhändertagen. Oavsett vad som sker, om jag lyckas eller misslyckas, så är jag omhändertagen.” Grun­den till tillit är avsaknad av rädsla. Forskningen talar om sex grundläggande känslor – glädje, ilska, sorg, rädsla, ilska och förvåning.25 Utöver detta så har vi även känslor som är förbundna med vårt förhållande till andra människor – d v s utifrånstyrda känslor – som tex känslor av skam, skuld, förakt, stolthet, överlägsenhet, underlägsenhet, avundsjuka, svartsjuka och känslor av att vara kränkt. Dessa känslor är i första hand inlärda känslor. Förmågan att känna rädsla är in­byggd i vår hjärna, men inte vad vi ska känna rädsla inför. Vad vi blir rädda för är mer en socialt överförd betingning. Det vill säga: Vi ärver vår omgiv­nings rädslor. Ett barn har två medfödda rädslor:

1. Rädsla att falla från höga höjder, och
2. Rädsla för höga plötsliga ljud.

 Avsaknaden av andra rädslor är på gott och ont. Alla föräldrar vet t ex vilket fullständigt sjå det är att hålla efter en liten ettåring som precis har lärt sig att gå och som mer än gärna äter häft­stift till frukost (men absolut inte gröt) och som vilt kan kasta sig ner för en trappa i full tillit till att det finns någon där som fångar henne. Men en av de största rädslor som ingjuts i oss är rädslan att inte duga och vara älskade. För det skulle innebära att vi inte får tillhöra gruppen och om vi inte får tillhöra gruppen blir vi övergivna och om vi blir övergivna så dör vi. Därför anpassar vi som barn hellre bort oss och överger oss själva än att stå fast vid dem vi är, eftersom vi som barn är fullt beroende av att få tillhöra.

Intuition

Vad intuitionen består av är vetenskapen ännu inte enig om men att den finns är ett givet faktum. Vi vet inte hur det kommer sig att djur kan reagera på att deras ungar är i fara utan att de ens är i närheten av dem. Det enda vi vet är att känslorna styr oss mycket mer än vad vi själva förstår och att den känslo­mässiga påverkan som vi har på varandra i första hand är undermedveten. Ett barn absorberar en mängd intryck ifrån sin omgivning utan att kunna sortera dem eller selektera dem. Jag har många gånger frågat mig själv varför mina barn just blir som mest besvärliga, trötta, gnälliga och bråkiga de dagar då jag har som minst energi och känner mig som mest trött och less på livet. Men så fungerar vi alla. Om du kommer in i ett rum där människorna i rum­met precis har avslutat ett praktgräl med varandra så känner du det på hela stämningen. Du kan nästan ta på känslorna i luften och reagerar förmodligen med en känsla av obehag. Våra barn har ingenting annat att utgå ifrån i sin tolkning av omvärlden och i sitt sökande att förstå den än ifrån de känslor som uppstår inom henne. Barnet har ingen erfarenhet att relatera till (det som vi senare kan komma att kalla för förnuft) utan är helt känslostyrd i sin tolkningar och känslan är helt och hållet avgörande för barnets överlevnad. Att ta fullt ut ansvar för oss själva och våra känslor innebär även att bli medveten om och ta ansvar för den energi vi sänder ut och förmedlar till vår omgivning. Som vuxna är vi ofta inte medvetna om de motstridiga känslo­budskap vi förmedlar till våra barn. Vi projicerar inte enbart våra känslor på omvärlden i form av ord och handlingar utan även genom den energi vi sänder ut genom hela vår uppenbarelse. Hur kan vi t ex veta att en männis­kas leende inte är äkta? Vi bara vet det. På samma sätt är det för barnen och de är dessutom ännu mer känsliga för detta än du och jag. De kan med övertygande exakthet läsa av sin omgiv­ning. Men när vi ger barnen motstridiga budskap med våra ord, handlingar, tonläge och kroppsspråk så gör vi dem förvirrade. Vi är ofta inte ärliga med våra känslor. ”Är du ledsen mamma?” ”Nejdå gubben det är ingen fara, spring och lek nu” svarar mamman sam­tidigt som hon torkar sina tårar. Dessa dubbla budskap skapar konflikter i våra barn. Alla barn vill tro på sina föräldrar och på vuxna i allmänhet. De ser att mamma gråter, de hör att fröken är arg, men de vuxna hävdar någonting annat. Barnet har som val att lita på den vuxne eller att lita på sig själv och hon väljer oftast att blunda för sin egen tolkning och göra de vuxnas lögner till sin sanning. I samma takt som barnet lär sig att ignorera och blunda för sina signaler – sin intuition – så förlorar hon sig själv. Hon lär sig även att tårar och ilska (som i exemplet ovan) är någonting skamfyllt som inte får finnas, synas eller talas om. Vad våra barn behöver för att utveckla sin egen självtillit är auten­tiska vuxna som kan visa autentiska känslor och som kan tillåta sig att vara sårbara.

Tron att vi skyddar barnen genom att skydda dem från våra autentiska känslor är falsk. Vuxenvärldens önskan att upprätthålla den falska bild av sig själv som övermänniskor utan känslor skadar våra barn. Vi tar ifrån barnen deras eget naturliga skydd genom att inte vara ärliga och äkta med våra käns­lor och detta kan skapa oerhörda problem i våra barns framtida liv genom att de inte längre förmår lyssna till sin magkänsla och därför hamnar i problem­fyllda situationer. Samtidigt lär vi barnen att vissa känslor inte är tillåtna och accepterade och att dessa skall förnekas, vilket gör att barnen utvecklar ett osunt och onaturligt förhållningssätt till sina känslor. Det finns i grund och botten inga negativa känslor. Det finns bara destruktiva yttringar av våra känslor. Att inte få hjälp och vägledning i att hantera sina känslor leder förr eller senare alltid till sådana yttringar.

Sårbarhet

Ett barn är från början i total kontakt med sin egen sårbarhet. I hennes värld finns ingenting som kallas för ”svaghet”. Hon uttrycker sina känslor och sin hjälplöshet utan rädslan att bli dömd. Hon har ännu inte byggt upp det skal och den falska identitet som är vedertagen i vuxenvärlden och som säger ”Jag behöver ingen annan för då kan jag heller inte bli övergiven eller förlora någon annan.” I kapitlet om Våra känslomässiga behov fördjupade vi oss i människans största sårbarhet som just består i rädslan att bli övergi­ven. Vuxenvärlden utnyttjar och missbrukar denna sårbarhet hos barnen på
ett många gånger fruktansvärt respektlöst sätt. Bland annat genom hot och Bestraffning – ”Management by fear”. Det finns en anledning till varför detta makt- och kontrollmedel är så välanvänt i vuxenvärlden – Det fungerar! Vi får barnen att göra som vi vill genom att utnyttja deras sårbarhet och vi slipper samtidigt kännas vid vår egen känsla av maktlöshet och hjälplöshet. Det fungerar snabbt och effektivt för stunden men på sikt bygger vi en värld av människor som är styrda av rädsla och som inte vet något annat sätt att få sina behov tillgodosedda än genom att styra, kontrollera och maktmanipulera sin omgivning. Vi skapar även en generation som avskyr oss och som gör allt för att visa detta genom att bryta emot de regler som vi satt upp. Vi hotar barnen med att dra tillbaka vår kärlek om de inte gör som vi säger. Istället för att autentiskt förmedla våra egna behov och önskemål så hotar vi med att avvisa barnen, utesluta dem och straffa dem om de inte gör som vi vill. Vårt nästa maktmedel är Belöning. Vi belönar våra barn för gott uppfö­rande, men alltid förbehållet risken att de inte ska få någon belöning om de misslyckas med det vi uttryckt att vi förväntar oss av dem. Den uteblivna belöningen blir då istället en bestraffning. Bestraffningssystemen och belöningssystemen lägger grunden för oerhört mycket skam att växa inom individen. Skammen över att ha misslyckats, eller skammen över att inte ha lyckats. Och vi har tidigare varit inne på hur denna skam påverkar både individen och dess samtliga relationer. Belönings­systemen påverkar även vårt självvärde och vår självrespekt. När vi gör någonting som vi egentligen inte vill göra för att få del av en yttre belöning så gör vi våld på vår egen integritet. Belöning och bestraffning används vanligtvis i alla välmening – åter igen för att skydda våra barn – men de får på sikt ödesdigra konsekvenser efter­som barnen aldrig själva får möjlighet att förankra vilka naturliga konse­kvenser deras handlingar har på ett djupare känslomässigt plan. Vi hindrar dem ifrån att bli inifrånstyrda i sina val och beslut och deras beteenden kom­mer istället att i huvudsak styras av ständiga försök att undvika bestraffning eller av ett ständigt sökande efter yttre belöning för att motivera sig själv till goda handlingar.

Åter igen är det vi i vuxenvärlden som inte tar ansvar för våra känslor. Vi vill att våra barn ska vara snälla mot andra människor för att vi är rädda att andra människor annars inte ska vara snälla emot dem och vi är även liv­rädda för att få höra att vi är dåliga föräldrar/lärare etc. Vi vill att våra barn ska få bra betyg och få behörighet på gymnasiet så att detta ska säkra deras framtida inkomst och överlevnad men istället uttrycker vi det som ett hot om allting hemskt som kommer att drabba våra barn om de inte gör som vi säger.

Självkänsla

Eftersom ett nyfött barn helt saknar förmågan att värdera och bedöma så sak­nar hon också förmågan att bedöma sitt eget värde. Hon upplever varken att hon duger som hon är eller att hon inte duger som hon är. Hon bara upplever och är. Om barnets liv ska bli en grogrund för självkänsla eller en grogrund för skam är helt och hållet upp till hennes omgivning.

Villkorslös kärlek

Som vi har varit inne på tidigare så är ett barn fritt ifrån bedömningar och fritt ifrån förväntningar. Hon är, och hon upplever allt som är, utan beho­vet att bedöma eller värdera det som sker. Hon älskar för älskandets skull och hon skrattar för skrattandets skull, inte för att hon borde eller förväntas göra det. Du vet att den kärlek du möter ifrån ett barn är sann, genuin och äkta och att ett barn inte älskar dig mindre för att du luktar fotsvett eller har glasögon. Ett barn älskar dig för att du finns i dess livsrum. Hon vet inget annat. När barnet utvecklar en förmåga att bedöma så är det till följd av att vi har bedömt barnet. Ett stort problem inte bara i Sverige utan i hela världen generellt är att det råder en stor missuppfattning om vad kärlek egentligen är. Det har skett en allvarlig förväxling mellan egobaserad kärlek och villkorslös kärlek vilket medfört att det vi generellt kallar för kärlek – dvs att göra saker för andra människor – i själva verket är egostyrda manipulativa handlingar som förpackats i vackra ord för att vi ska garantera och kontrollera tillflödet av kärlek i våra liv. Och allt i tron att vi behöver den av andra. Vi ger av vår ”kärlek” till andra människor för att garantera att vi ska bli älskade tillbaka.

Det många av oss benämner som kärlek är i själva verket handlingar och ord födda ur rädsla för brist. Ur rädsla att stå utan andra människors kärlek.

Utifrån den rädslan för kärleksbrist så skapar vi regler för varandra – för hur andra ska vara och inte vara, göra och inte göra – för att vi ska känna oss älskade. Vi föds in i ett färdigt koncept av normer för hur vi ska vara för att för­tjäna kärlek men också för hur andra människor ska vara för att vi ska kunna betrakta oss som älskade eller för att vi ska kunna älska dem. Vi tilldelas helt ofrivilligt dessa roller och normer och gör dem helt omedvetet till våra egna. På samma sätt som att en människa som föds in i en religiös familj betraktar de religiösa värderingarna som sin sanning så föds vi alla till vårt nuvarande samhälles värderingar och gör dessa värderingar till våra helt omedvetet. Vi köper ett koncept utan att förstå innebörden av det och bygger utifrån detta upp vårt eget synsätt och förhållningssätt till världen och människorna i den. Vi lär oss vad vi ska betrakta som ett svek och vad vi ska betrakta som otro­het. Vi lär oss vad vi ska betrakta som elakt och felaktigt och vi lär oss vilka tankar vi ska tänka om andra människors handlingar. Dessa tankar i sin tur skapar känslor i oss som vi sedan vill ge omgivningen skulden för. “Du gjorde inte som man bör göra. Du betedde dig inte så som normen säger att man ska göra. Därför är jag sårad nu.” Men vad är det som har sårat oss egentligen? Är det inte i själva verket vår föreställning om hur denna män­niska ska vara och agera som har sårat oss? Och har vi utifrån denna medve­tenhet i själva verket rätt att ha förväntningar på hur en annan människa ska vara?

Egot

Den traditionella och egobaserade kärleken bygger på vanföreställningen att vi behöver en annan människa för att kunna älska och uppleva oss som älskade. Den bygger på vanföreställningen att det i första hand är den kärlek som strömmar till oss som får oss att känna oss lyckliga och levande, trots att det i själva verket är den kärlek som strömmar ut från oss som fyller oss med kraft, liv och energi. Egot föds i en relativt tidig ålder till följd av känslor som vi av olika anledningar inte förmår hantera utan istället söker sätt att skydda oss emot. Som barn tror vi att vi bär upphov till allting i vår omgivning, allt från reaktioner och bemötanden till smärta och tårar. Egots största syfte är att skydda oss från att bli sårade och uppleva smärta. Vi kommer överens med oss själva om att aldrig mer utsätta oss för situationer som väcker smär­tan till liv inom oss och egot föds ur denna överenskommelse för att fungera som målvakt. Han skyddar oss från alla inkommande budskap som skulle kunna vidröra några av de många inre sår som vi envist försöker dölja för oss själva. Han förvränger, manipulerar, ljuger och står i. Allt för att skydda oss från den skuld, smärta, skam och de känslor av mindre värde och kär­lekslöshet som vi inte önskar uppleva. I en nära intim relation upplever vi oss på många sätt mer utsatta och sårbara just för att vår smärta många gång­er handlar om rädsla för avvisande och att inte duga som vi är. För att bygga upp en känsla av kontroll över situationen dikterar vi därför en massa regler för varandra i ett försök att garantera att vi inte ska vidröra varandras sår. Faktum är att vi samtidigt bygger murar mot närheten och hindrar den sanna kärlekens fullaste uttryck.

I varje relation, oavsett om det är en vänskapsrelation, en partnerrelation eller en föräldra-barn-relation så har vi två drömmare. Vi har två olika individer med två olika drömmar för sitt liv. Ibland liknar drömmarna var­andra, ibland inte. När dröm­marna inte överensstämmer med varandra så uppstår en kamp om kontrollen. Istället för att ta ansvar för oss själva och vad vi själva önskar skapa för våra liv försöker vi istäl­let att kontrollera vår omvärld för att få den att bidra till vår dröm och väcka de känslor i oss som vi anser oss behöva för att känna oss lyckliga och älskade.

Ifrån den stunden då vi lämnar moderlivet – eller enligt vissa teorier redan ifrån den stund då vi intar det – så börjar skolningen. Vi lär oss vilka beteenden, vilka känslor och handlingar som belönas och vilka som bestraffas. I boken Krama din Skugga av Debbie Ford beskrivs den nyfödda människan som ett sagolikt slott av oändliga möjligheter. Ett slott av oänd­liga rum. Varje känsla och varje egenskap har ett eget rum i vårt slott och även om våra slott ser olika ut så bär vi alla samma helhet inom oss.

Allting finns och allting finns i oss alla. Det nyfödda barnet bara är. Hon känner sin känsla och upplever sin upplevelse utan att bedöma den som po­sitiv eller negativ. Men till följd av omgivnings egna sår och oförmåga att ac­ceptera och tillåta sitt hela fullständiga jag så får det lilla barnet lära sig vilka uttryck, vilka upplevelser och vilka känslor som är tillåtna och vilka som inte är det. Vi får lära oss vilka rum i vårt slott som anses fula, otillräckliga, onödiga, överflödiga och förkastliga. Vilka delar av oss som anses oaccepta­bla och otillåtna. Och vi börjar stänga dörr efter dörr i vårt slott. Vi förseglar rum efter rum. Släcker ner. Tystar ner. Av alla olika anledningar och av ingen anledning alls. Av tusentals människors åsikter och av ingen åsikt alls. Så omskapar vi oss själva för att duga till och bli accepterade tills vi helt glöm­mer bort att vi är fantastiska sagolika slott fulla av möjligheter. Vi lär oss att förakta oss själva och stora delar av dem vi är. Vi lär oss att förneka, barrika­dera dörrar, låsa och regla, tills vi fullt och fast tror att vi innerst inne är en trerummare i behov av reparation. Andras rädslor, andras känslomässiga sår och bedömningar blir till vårt eget självförakt och vi styrs mer och mer av rädslan att inte få finnas till än av lusten att få leva.

Kärlek och beroende är inte samma sak

Vi överlämnar vårt egenvärde till andra människors omdömen och värde­ringar oavsett om de är grundade i sanning eller inte. Vi vänder ut och in på oss själva för att uppnå dessa «belöningar», för att få ta emot dessa «posi­tiva omdömen» och vi gör det i tron att det är kärlek vi får och ger. Men att behöva en annan människa för att känna vårt egenvärde är inte kärlek – det är egoism. Och att bedöma eller värdera en annan människa är aldrig grundat i kärlek. Kärlek bedömer inte. Kärlek värderar inte. Kärlek villkorar inte. När vi ger bort rätten att bedöma vårt egenvärde till andra människor, när vi lägger vår lycka i andra människors händer och gör oss beroende av andra för att vi ska känna oss älskade och värdefulla, så ger vi bort vår kraft och makten över våra egna liv. Vi blir då tvungna att på ett eller annat sätt försöka kontrollera andra människor för att de ska fortsätta ge oss det som vi anser oss behöva. Den kontrollen kan se ut på väldigt många olika sätt. Det kan komma till uttryck i en mer indirekt kontroll där vi försöker förtjäna människors uppskattning genom att vara duktiga, eller genom en mer direkt kontroll där vi säger åt andra människor hur de ska vara/inte vara för att vi ska känna oss älskade. Vi tror att vi behöver en annan människa för att känna oss älskade. Men kärleken är och förblir en livskraft som föds och flödar endast ur vårt inre. Den ultimata friheten är att inte behöva andra människors kärlek för att känna vårt eget värde. Att leva villkorslöst innebär att vi befriar oss ifrån behovet av att andra människors kärlek ska komma till oss på ett särskilt sätt, i en särskild form och i en särskild förpackning för att vi ska känna oss älskade. Att befria oss ifrån behovet av kärlek och ifrån behovet att vara behövd kan till en början ge oss känslan av att vi förlorar kontrollen över våra liv trots att vi i själva verket återtar den med full kraft. Att känna att det inte gör någonting om människor älskar eller hatar oss gör oss fria att leva vårt eget liv istället för att leva styrd av rädslan att inte duga till. Vi befriar oss ifrån de största van­föreställningarna om kärlek av dem alla: “Om jag behöver dig så måste det betyda att jag älskar dig.” … “Om du behöver mig så måste det betyda att du älskar mig.”