Ju mer du söker svaren i det yttre desto större växer sig tomheten i ditt inre. Desto längre bort ifrån dig själv och sanningen kommer du. För när du fyller dig själv med det som inte är du blir du aldrig någonsin mätt. När du matar dig själv med illusioner blir du till slut bara spyfärdig.
Ju mer du försöker fylla ditt inre tomrum med yttre ting desto smärtsammare känns livet, tills det så smånigom känns fullkomligt outhärdligt. Tills det så småningom gör så ont att du inte har något annat val än att lyssna. På smärtan.
Smärtan är din vän.
Smärtan är den som skriker när du har ignorerat viskningarna och slagit dövörat till alldeles för länge. Smärtan vill få dig att inse att: ”Du har gått vilse. Du har övergett dig själv. Du har svikit din själ. Du behöver vända om. NU!”
Men du vill inte lyssna. Du vill ha rätt. Rätt att få fortsätta gå vilse. Så du dövar smärtan. Du tar en tablett, eller två. Du tar en grogg, eller tre. Först bara på helgen. Sen lite var och varannan dag. Men det hjälper ändå inte. Så du prövar istället att dra en lina, eller fyra. För ”alla andra andra gör ju samma sak”. Alla andra flyr ju också.
Du köper en ny bil med värstinghögtalare. Du skaffar inplantat och större muskler. Du spelar bort dina sista pengar och skuldsätter dig. Jobbar sedan dubbla jobb. Kollar på för mycket porr och gnider din kropp emot andras, i hopp om att få känna dig lite mer levande för en stund.
Men det hjälper inte det heller. Ångesten bara växer i ditt bröst trots att du klättrar på karriärsstegen så att fingrarna numera blöder. Trots att du nu samlar alltmer pengar på kontot som ger dig en tillfällig känsla av att ha ett värde och att vara lyckad. Lyckad ja visst. Men att vara lycklig är en helt annan femma.
Tomheten fortsätter att sluka dig inifrån. Så du skaffar dig en partner som du först kan projicera alla dina ouppfyllda drömmar och din längtan på. Lite senare även all din sorg och smärta. En partner som du kan placera på en piedestal så länge hen skyddar dig ifrån att känna det du inte vill behöva känna. Det där obehagligt ekande tomrummet inuti som inget knark eller jobb i världen kan fylla. Du skaffar dig en partner som du först kan höja till skyarna så länge hen reflekterar ditt ljus, men som du sedan kan straffa och anklaga när hen ofrånkomligen tvingar dig öga mot öga med dina egna skuggor.
Du lovar dig själv att du aldrig ska bli som din mamma och pappa men du skaffar sen barn som du aldrig riktigt ser eftersom du inte ens är förmögen att se dig själv. Barn vars känslor och behov du inte respekterar eftersom du inte ens respekterar dig själv.
Du jobbar bort dina barns uppväxt med förevändningen att du försörjer dem eller med ursäkten att alla andra gör precis likadant. Barn vars inbillade tomrum du försöker fylla istället för ditt eget. Barn som du nu kan skylla på för att du aldrig stannar upp och tar dig tid att lyssna på dig själv. Barn som ger dig en ursäkt att lida och offra dig själv på ett sätt som de aldrig bett dig göra. Barn som du aldrig ens tar dig tid att lära känna eftersom du inte ens tar dig tid att lära känna dig själv. Barn som växer upp alldeles för fort och som plötsligt själva har blivit till trasiga vuxna.
Och sen så står du där och har fortfarande lika ont om inte ännu ondare. För vem ska du nu försöka fylla ditt tomrum med?
Du klättrar kanske några pinnar till på karriärstegen? Du reser kanske jorden runt? Men den topp-renoverade etagevåningen känns precis lika tom när du kommer hem igen och bilderna på alla dessa stränder, pooler och paraplydrinkar kunde ju egentligen vem som helst ha tagit. När du tittar på dem nu så minst du mest att du fick krampryckningar i kinderna av att försöka le framför dina selfies, i ett desperat försök att intala dig själv och omvärlden att du var lycklig.
Nu börjar kroppen göra riktigt ont och du kan nu äntligen börja skylla på din ålder. Din partner lämnar dig till slut, så du kan även skylla allt på hen i ytterligare några år. Men sen då? Vem ska du skylla allt på sen? När mer eller mindre alla har försvunnit och ditt yttre liv börjar kännas precis lika tomt som ditt inre? Vem ska du skylla allt på då? Mamma och pappa?
Vem ska du skylla på när ingen längre vill lyssna? Varken på dina ursäkter eller på din beklagan? När ingen längre vill agera soptunna för din obearbetade skit? Vem ska du till slut skylla på när ingen annan längre vill spela rollen av att vara din förövare så att du kan få fortsätta inbilla dig att du är ett offer för någon annan än dig själv?
Vem ska du till slut skylla på när du väl sitter där helt ensam men kallar dig övergiven? Då när du plötsligt inser att du har ägnat hela livet åt att konsumera? Åt att dränera allt och alla i din omgivning istället för att skapa och manifestera ett liv som du faktiskt älskar att leva. För den där omgivningen tog ju slut till slut och du hade då ingenting kvar eftersom du aldrig ens hade dig själv.
Så vem ska du skylla på nu? När ingen längre vill agera spegel åt din oläkta smärta? För att det är både alldeles för smärtsamt och tröttsamt att agera spegel åt allt som du ändå inte vill se eller förändra?
Vart ska du fly när du väl har jagat dig själv in i denna livets så dystra återvändsgränd? Vem ska du slåss emot när det numera bara är dig själv du möter där i spegeln? Vem ska du skylla på när ingen längre finns där för att skydda dig ifrån dig själv? När du till slut tvingas acceptera att hur du än vänder och vrider så var det hela tiden ditt alldeles egna lilla arsl*e som du släpade runt på där bak?
Livet?
Ska du skylla på livet då?
Eller ska du äntligen börja ta ansvar för dig själv?
….
”Har du tillräckligt ont nu?”… viskar livet tyst.
”Har du tillräckligt ont nu, för att låta ditt ego dö och din själ födas?”
”Vaddå ego??” svarar du, i ett sista försök till meningslös protest trots att du egentligen vet att du inte har något annat val. Men sen känner du den första krystvärken… och den får all tidigare smärta att blekna i jämförelse.
© Sanna Nova Emilia
– i Frihetens & Kärlekens tjänst
– i Frihetens & Kärlekens tjänst
Varmt Tips! Lyssna på min Helande Ordkomposition VÄRLDEN FINNS I DIG...
Vill du ha hjälp med att rensa ut skiten och minnas ditt sanna jag? Vill du ha stöd i att växa i din självkärlek så att du kan leva så fri som du föddes? Läs mer om vad jag kan göra för dig här!
