Närvarande i rädsla skyddar jag mig själv mot världen
Kryper in i den välbekanta bubblan av ingenting
Innesluten i en livmoder av stål
Omsluten av fruset fostervatten
Förankrad i en förtorkad moderkaka
Knyter dubbla knutar på min navelsträng
Avskärmar mig
för att slippa känna
Stöter bort
för att slippa bli bortstött
Släpper taget
För att slippa tappa greppet
Hellre är jag ett missfall
än ett misstag
Närmandes i kärlek skymtar jag en ljusreflektion i mörkret
En hand som söker sig in i mina gömmor
En värme, en närvaro, en ömhet, en innerlighet
Som söker sig in i mitt väsen
Viskar tyst hur värdefull jag är
Inte alls för det jag gör
Inte ens för det jag är
Utan bara för att jag finns
Någon vaggar mig stilla
Sjunger tyst att det inte finns någonting jag behöver bevisa
Att det inte finns någonting jag behöver förtjäna
Att det inte finns någonting jag behöver kompensera
Någon lyfter mig stilla
Möter min blick
Ser mig
Tillåter alla mina delar utan att skrämmas
Tillåter mitt mörker utan att själv bli blind
Torkar mina tårar utan att förakta dem
Hellre är jag förlöst
än en förlust
Sanna Nova Emilia © 15 september 2010