Det är intressant hur vi ofta försöker lösa nutidens problem med gamla metoder. Metoder som vi en gång övergav just för att de var uttjänta och passade dåtiden. Jag kan inte svara för om det bottnar i en rädsla att kliva utanför trygghetszonen, om det bottnar i ovissheten i vad de nya metoderna skulle ha för effekter och ge för resultat eller om det kort och gott bara bottnar i brist på fantasi och kreativt tänkande.
”Det är dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder!” ropar Björklund. “Ställ högre krav!” ”Inför ordningsbetyg!”, ”För in skolk på betyget.” Och han är inte ensam om att söka gamla lösningar på nya problem.
Hur många gånger har vi ändrat på betygsskalorna nu? Och hur många fler gånger ska vi ändra på dem innan vi inser att det inte förändrar någonting? Ett barn känner sig inte mer motiverat att lära sig nya saker av en 5a än av ett MVG eller ett A. Dåligt beteende bottnar i dåligt mående. Skolk bottnar i en ovilja att vara i skolan. Hur vore det om vi istället skulle söka svaren på de väsentliga frågorna? Om hur vi bidrar vi till en skola där våra barn mår bra och vill vara? Vad utgör grunden för mänskligt välmående? Hur bidrar vi till en välmående ungdom och en välmående befolkning? Detta är ju förvisso bara frågor som vi har råd att ställa oss om det är individens och människans intressen som står i fokus, och det är det inte.
I sin sammanfattning av det gångna året och i visionerna och målen för det kommande lägger Jan Björklund tyngdpunkten på den ekonomiska turbulensen. ”Vår långsiktiga konkurrenskraft är avgörande för att vi ska bli vinnare i globaliseringens tid.” skriver Björklund och radar upp alla de för honom konstruktiva förändringar som skett i den svenska skolan för att vi ska bli en ”Ledande kunskapsnation”. Tyngdvikten ligger på högre krav, högre krav och även på högre krav. Utöver detta består den stora prestationen och nyskapandet av nya betygskriterier och fler nationella prov. Men vi får inte luta oss tillbaka menar Björklund, vi måste arbeta ytterligare för att höja kunskapsresultaten i skolan för att vi ska bli en ledande kunskapsnation och klara den globala konkurransen. Läs hela artikeln här!
Björklund avslutar sin artikel med ”Liberala hälsningar” och jag kan inte för mitt liv förstå vari liberalismen ligger i det han just förmedlat.”Liberalism (av latin liber, fri) är en samhällsåskådning och politisk ideologi med individensfrihet som grundläggande värde.”(Källa: Wikipedia). Tro mig, jag förstår att det inte är lätt att vara politiker. Att både ha kraven och förväntningarna på sig att se till de globala behoven, samhällets behov, gruppens behov och individens behov. Men det är för mig ändå märkligt att vi tror att vi ska kunna bygga ett stadigt hus genom att börja bygga taket. Jag ogillar att vara kritisk. Jag vill se möjligheter och skapa möjligheter. Jag vill inte fortsätta att skapa dessa läger av “vi” och “dem” utan enas om att vi alla vill det allra bästa för vår mänsklighet. Jag vill se de goda intentionerna i alla, även i Björklund. Ibland blir jag bara lite uppgiven på den koloss som vi skapat av ren och skär dumhet, samtidigt som vi högmodigt kallar det för ”kunskap”.
Det är trots allt våra barn vi pratar om här. Som brickor i det globala konkurrensspelet. Som spelmarker i det internationella ekonomikasinot. Skolan blir till en Enarmad bandit dit vi skickar barnen i hopp om att Sverige ska få jackpott i globaliseringen men där spelarna alltid förlorar mer än de vinner. Är detta verkligen en samhällsåskådning och politisk ideologi med individens frihet som grundläggande värde? Eller är det en samhällsåskådning och politisk ideologi med konkurrens och pengar som grundläggande värde?
För ett mer medmänskligt och kärleksfullt samhälle för såväl oss själva som för våra barn…
Sanna Nova Emilia
