Jag – för 12 år sedan – fick just mig själv att börja gråta. Stora blöta kärlekstårar av djup tacksamhet, när jag läste en nyförälskad dikt till min älskade från den 10e maj 2010. Vi bodde då 30 mil ifrån varandra och livet var fyllt av separationer och återseendeen.
Smärtsam Lycka
Viker ihop mina kläder
för att lämna dig
Packar min väska
för att dra
Suddar ut alla spår
Men lämnar ett par hårstrån på golvet
Torkar av diskbänken
där vi möttes igår
Bäddar sängen
där vi somnade
Samlar ihop alla bitar av mig själv
som jag helst av allt vill lämna kvar
Separationens sötma
Återseendets glädje
Denna växelvisa verkan
av smärtsam lycksalighet
Detta eviga vågspel
av närhet och distans
men störst av allt är tacksamheten
Denna sanslösa tomhet
som fyller mig
Denna gränslösa fullhet
som tömmer mig
Saknaden är baksidan
av min kärlek till dig
Men jag saknar dig hellre
resten av mitt liv
än att inte få uppleva dig alls…
Sanna Nova Emilia © 10 maj 2010
