Det finns ett tidskrig som pågår inom oss och som manifesterar sig utanför oss i form av livskamp. Det finns en stark längtan hos alla våra tider att få mötas i vår eviga nu.
Vi har burit denna längtan så länge vi kan minnas. Längtan efter rätten att bara få vila och leva i stunden. I nuet. Utan stressfyllda tankar på morgondagen och utan att hemsökas av gårdagens sorger och trauman. Att få leva fria. Utan rädsla och oro. Utan överlevnadsstress och ångest. Utan att jaga och jagas. Utan att fly och illa fäkta.
Och den enda tid att leva fri från rädsla,
att leva fri från stress, oro och ångest.
Den enda tid att sluta fly är NU.
Tiden har alltid varit NU.
Så, vad är det som skiljer och separerar oss ifrån nuet?
Svar: Våra tankar.
Jag såg det så klart och tydlig här om dagen. Hur både vår dåtid och framtid längtar efter att få mötas i nuet. Förenas. Försonas. Bli till ett. Sluta kriga om vår uppmärksamhet. Sluta strida för att få ta plats på vår livsscen. Barnen vi en gång var, men som vi övergav. Drömmarna om de vi hoppades på att hinna bli, innan vi dör. Dessa illusioner av tider är så rädda att upplösas och försvinna. Våra barndoms jag. Våra drömmars framtida jag. De är så rädda att inte få finnas. Rädda att allt de någonsin kämpat för ska upplösas i nuet. Våra barnjags längtan efter frihet, glädje och kärlek. Våra framtida jags längtan efter frid och fullkomlighet.
Det enda sättet att vinna kriget är att sluta kriga. Att kapitulera. Ge upp. Inför det faktum att vi redan är här. Att vi redan är här i vår fullkomliga uppenbarelse och för alltid kommer att vara det. Fullkomliga. I vårt eviga nu.
Tid att hedra vår modergudinna
Vi har hedrat vår fadergud på tok för mycket och glömt att hedra vår modergudinna.
Den maskulina, framåtdrivande, görande-energin är en fantastisk energi och ett fantastiskt verktyg. Det är det redskap vi fått för att ta erfarenhet av vårt förflutna och skapa struktur för våra drömmars manifestation. Tanken som hela tiden tänker på något annat än på det som är. På någon annan tid än nu. På något annat än att vara i våra kroppar. På något annat än att fira våra liv och vår existens. På något annat än att se allt det vackra vi redan är och har.
Utan modergudinnans varma, vilsamma, ickesträvande, omfamning i nuet går vi förlorade. Utan modergudinnan går vi förlorade i tider som inte finns. Då missar vi hela livet. Livet. Vårt eviga nu.
Äntligen så förstår jag striden. Den jag har utkämpat så många gånger och den jag är så förbannat trött på. Rätten att bara få vara. Nu. Att bara stå här Nu. Utan att låta mig piskas, drivas eller stressas av tanken om att jag borde vara någon annanstans. Att jag borde vara något mer eller mindre. Att jag borde ha lyckats med mer. Att jag borde vara någon annan än den jag är. Att jag borde göra något annat än att existera.
Äntligen så förstår jag striden.
Att den enda som någonsin jagade mig var jag.
Att den enda jag någonsin flydde ifrån var mig själv.
Den senaste tiden har varit en utmaning där mitt inre tidskrig har gjort sig extra påtagligt. Jag har stått här. Legat här. Suttit här. Hållit stumt. I detta nuet.
Andats. Andats. Andats.
Sjungit mig själv tillbaka till nutiden när tanken velat flytta mig någon annanstans. Till en försakad dåtid eller till en mer lovande framtid.
Väntat. Väntat. Väntat.
På att inse att allt jag är redan är här.
Väntat på att sluta vänta på mig själv.
Jag är redan här.
Alla tider är redan här.
I mig.
Jag är hel.
Jag är hemma.
Hela tiden.
Kriget är över.
NU.
Så slitsamt det har varit att slitas i stycken av tiden.
Att hålla ihop sig själv.
Att leda sig själv hem.
Att släppa taget om att vara en flod
och bli till havet…
Sanna Nova Emilia © September 2020
All kärlek och kraft till er vackra medsjälar där ute! Tack för ert så viktiga självkärleksarbete som leder oss hem!