När min son började i skolan så blev känslan så överväldigande uppenbar i mig, att ”Han är inte längre mitt barn, han är numera systemets barn.” Jag hade känt honom i sju år och jag hade gett honom mitt allt, mina kärleksfulla omsorger, mitt stöd och min tröst, min vägledning, mina leenden och hela mitt hjärta. Nu fick jag inte längre avgöra vad jag utifrån det jag kände av honom ansåg vara bäst för honom, jag tilläts inte längre lyssna eller ta hänsyn till min sons behov, utan tvingades överlämna min son i helt främmande händer, till ett system som jag visste aldrig någonsin skulle kunna lära känna honom på riktigt, av den enkla anledningen att de aldrig skulle vara intresserade av att lära känna honom. De skulle endast vara intresserade av att forma honom, av att få honom att passa in och bli en effektiv kugge i hjulet, för att kunna bidra till samhällets konkurrenskraft i världen. Effektivitet! Produktivitet! Konsumtion! Pengar pengar pengar!
Just nu så har EU som mål att bli effektiva, konkurrenskraftiga och ekonomiskt starka i världsväldet. För detta behöver vi producera nya mattesnillen, därav Sveriges stora ekonomisatsning på ett mattelyft i skolan. Sverige ligger lite lågt i mattestatistiken enligt de som vet, därför satsas pengarna just där, för att våra barn och ungdomar på sikt ska kunna tillgodose EUs behov av effektivitet, konkurrenskraft och ekonomisk styrka. Men vem frågar om barnens behov? Vem frågar om individens behov?
Ser inte systemet hur det biter sig själv i svansen, och bidrar till att vi som är systemets grundpelare ruttnar inifrån? Förstår ni inte att er matematiska ekvation inte går ihop? Individens välmående och frihet måste vara grunden till allt. Förstår ni inte att om vi vingklipper människor i tidig ålder och pressar in dem i ett omänskligt system av prestation och effektivitet för att hålla det ekonomiska ekorrhjulet igång, så kommer vi sedan också att se dem kollapsa, insjukna, ge upp, haverera, resignera och göra uppror. Arbetslösheten, sjukskrivningarna, det psykiska illamåendet, kriminaliteten, socialbidragen etc. är inget resultat av dålig ekonomi, utan ett resultat av dåliga prioriteringar. Ett resultat av att det enda, och just det enda, som räknas är pengar. (Ta och räkna på det ni som kan!).
Vill jag vara en siffra i ert samhällsalgebra? Har min son bett om att få vara en siffra i er statistik? Vill individen att någon annan ska bestämma vilka drömmar som är av värde för just henne? Med vänlig bestämdhet. Nej.
Jag tvingades överlämna min son till ett system som numera skulle bestämma vad som var bäst för honom och vad det skulle bli av honom. Kanske skulle de lyckas. Kanske skulle de misslyckas. Kanske skulle han passa in, kanske skulle han betraktas som missanpassad. Kanske skulle han bli värderad som en Mycket Väl Godkänd del av samhällsmaskineriet, kanske skulle han bli värderad som en Icke Godkänd mindre värd sådan. Kanske skulle min sons personliga drömmar om livet och om vad han önskar bidra med och skapa passa in i ramen och samhällsmallen, kanske skulle de inte göra det, varpå systemet skulle behöva döda hans drömmar för att få honom att passa in. Jag såg mitt barn bli ett offer för systemets ryska roulette och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.
Eller jo, jag kunde bestämma mig för att förändra hela systemet. Vilket jag också bestämde mig för. Jag svär vid allt vad jag är värd att jag ska slåss för mina barn och att jag ska slåss för dina barn, våra barn, allas barn, tills jag drar mitt sista andetag. Jag ska göra allt som står i min makt, för att bidra till ett skolsystem och ett samhälle där barnen har ett genuint värde för att de är dem de är, inte för att de anpassar sig och blir till en förlängning av den känslomässigt omedvetna vuxenvärld som vi blivit. Jag ska göra allt som står i min makt för att bidra till en skolvärld och ett samhälle där varje individ får utvecklas i frihet och i enlighet med sin egen nyfikenhet, lust och glädje. Alla vill lära sig nya saker, precis alla. Alla vill bara inte lära sig exakt samma saker, samtidigt och på samma sätt.
Jag såg hur glöden i min sons blick falnade för varje dag som gick. Hur hans energi försvagades dag för dag, tills han slutligen vaknade en morgon fyra veckor efter att han börjat skolan och berättade för mig att ”Mamma, jag vill inte gå i skolan mer, för jag får inte leka längre. Jag måste bara sitta tyst och vara still.”
Är det inte fantastiskt så säg!? En sjuårig pojke som förmedlar sitt behov! ”Jag vill leka! Jag vill röra på mig! Jag vill sjunga och dansa! Jag vill inte sitta tyst och stilla och titta på en witheboardtavla eller lyssna till en tant som säger åt mig vad jag ska göra, när jag ska göra det, i vilken ordning, hur länge och på vilket sätt jag ska göra det.” En sjuårig pojke förmedlar sitt behov och jag – hans mamma – äger inte längre rätten att vara lyhörd inför honom. Jag är skyldig enligt lag att se hur systemet tar makten över mitt barn, över mitt barns välmående och frihet, över mitt barns drömmar, hopp och längtan, över hans integritet, livslust och glöd, och över hans vilja och sanning. Jag är skyldig enligt lag, men jag kommer aldrig att acceptera det. Aldrig någonsin.
För ett nytt lärande i en ny tid…
Sanna Nova Emilia
