“För som barn tar man kärleken för given…”

En natt för några år sedan genomgick jag en utrensning av gamla känslotrauman som jag burit med mig under hela livet. De upplevelser jag tänker dela med mig av här är kanske inte de till synes svåraste av upplevelserna, de är saker som för en vuxen förmodligen kan betraktas som bagateller men som för mig var enormt stora och svårhanterliga när jag var liten. Och jag tror att det är så för de flesta barn. Saker som för vuxna kan tyckas små, kan sätta spår hos nyblivna människor för resten av livet.

“För som barn tar man kärleken för given, allting annat är emot ens natur...” sjunger Björn Afzelius i sin sång Ikaros och jag tror att det är precis så det är. När vi föds hit till jorden så vet vi ingenting annat än kärlek. Vi vet inget annat än det som går hand i hand med kärleken. Vi tror inget annat. Vi förväntar oss inget annat. Vi vet bara kärlek. Vi vet inte skam, vi vet inte skuld, vi vet inte vrede, vi vet inte ilska eller bestraffning. Vi vet inte att vi kan vara odugliga.

Jag minns ett tillfälle när jag var sex år gammal. Jag och min familj var hos några vänner till familjen på deras landställe. Efter middagen hade jag behovet av att uppsöka deras utedass. Min stjärt var inte fullt lika stor vid det laget som den är nu, så det där hålet ner mot högen av avföring under dassets sits var fullständigt gigantiskt. Jag kan mest föreställa mig att jag satt där och filosoferade. Kanske följde jag en flugas vandring upp över taket med blicken? Hur som helst så var det någonting som fick mig att tappa balansen och falla bakåt. Jag veks på mitten i dassöppningen, slog huvudet i bakkanten på sitsen och föll rätt ner i högen därunder.

Det är ingen angenäm upplevelse vill jag lova. Jag har krälat i skiten många gånger därefter men aldrig så bokstavligt. Jag minns inte om jag helt höll andan eller om jag skrek hela vägen upp genom dasshålet, ut genom dassdörren och upp emot huset igen. Men jag vet definitivt att jag grät när jag klev in genom dörren i hallen till huset. Grät av skam, förnedring och äckel. Jag tror att jag någonstans i mitt oskuldsfulla barnasinne hade trott att jag skulle mötas av kärlek och omtanke där och då… “För som barn tar man kärleken för given, allting annat är emot ens natur…”. Men min mamma blev upprörd på mig. Hon skrek och gormade. Drog av mig mina bajsfläckiga kläder och var upprörd över vad jag hade ställt till med. “Vad ska du nu ha på dig för kläder?” “Se så du har förstört din fina jacka!” Familjerna stod tysta och såg på. Det kanske faktiskt var första gången i mitt liv (som jag minns) som jag förstod att det finns skillnad på inre och yttre skit. Jag hade betydlig mycket hellre legat kvar där under dasslocket.

Den där natten för flera år sedan under min utrensning så fick jag möta många av dessa skamfyllda upplevelser ifrån mitt förflutna och jag kunde känna känslorna i mig själv precis som om jag hade upplevt dem där och då. Den enda skillnaden var att jag nu hade förmågan att hantera känslorna med den vuxna kvinnans medvetenhet och förståelse. “Det var inte ditt fel” grät jag tyst för mig själv, höll om den olyckliga lilla flickan efter hennes otäcka dassäventyr, torkade hennes kinder och upprepade om och om igen “Det var inte ditt fel, det var inte ditt fel…”

Samma natt upplevde jag ett starkt minne av hur det ofta var om kvällarna när jag var liten och skulle sova. Mamma och pappa var arga och irriterade. Idag kan jag förstå att de var trötta och slutkörda, men det kunde jag inte förstå på samma sätt då. Jag var ett nyfiket energiskt barn i full färd med att upptäcka livet. Idag kan jag förstå att de bekymrade sig för hur räkningarna skulle betalas, för jobbet som skulle skötas, för gräsmattan som skulle klippas, huset som skulle målas, för alla barnens behov som skulle tillfredställas och för den sexuella lust som någonstans mitt i allt borde bibehållas. Jag kan förstå dem idag, men då kände jag bara att jag var till besvär. Att jag var oönskad och oälskad. Jag minns kvällarna där i mitt mörka rum. Jag vet att jag låg där mitt i det tysta och ensamma med deras uppmaningar ringandes i öronen… “Sov nu! Unge!” Jag knep ihop ögonen så hårt jag bara kunde och försökte på alla sätt att göra dem till viljes. Jag ville så gärna göra mamma och pappa glada. Jag ville inte att de skulle vara arga på mig. Jag ville inte vara till besvär.

Jag minns att jag så innerligt gärna önskade mig en kram när jag låg där. Jag önskade att någon skulle öppna dörren, komma in och sitta på min sängkant en stund, få mig att känna att allt var okej. Att vi var vänner igen. Jag minns att jag så innerligt gärna ville gå upp till dem och be om den där kramen, men jag vågade aldrig. Jag hade försökt förut och endast mötts av ännu mer ilska och irritation. “SOV NU! UNGE!”

Den där natten för flera år sedan kunde jag känna alla känslor i mig som jag hade känt då. Maktlösheten. Sorgen. Ensamheten. Övergivenheten. Längtan. Saknaden. Tomheten. Förtvivlan.

Och jag beslutade mig där och då för att ALDRIG, ALDRIG någonsin i mitt liv möta mina barn med vrede eller irritation (hur väl jag än skulle kunna tänkas känna den) de gånger då de gick upp ur sängen för elfte gången, för att be om ett glas vatten, för att gå på toaletten eller för att berätta att Ior och Nalle Puh är de bästa gossedjuren i deras samling. Jag bestämde mig där och då för att ALDRIG, ALDRIG någonsin låta mina barn känna sig rädda över att gå upp ur sängen för att be mig om en kram.

Och så i kväll fick jag svaret på allt som mina egna föräldrar gick miste om och det är inte utan att jag ändå känner viss sorg för deras skull. Sorg för alla föräldrar som har så fullt upp med sig själva att de inte har förmågan att vara närvarande med sina barn. Klockan var närmare midnatt när min 9-åriga son kom upp ur sängen för elfte gången. I sin hand hade han ett brev som han hade skrivit till mig. Han hade lagt brevet i ett rött kuvert och klistrat fina klistermärken på det. “Till Mamma” stod det på kuvertet. “Lista för att du är bra”. Jag såg hur han med omsorg hade format varje knögglig liten bokstav.

Min son sa med bestämdhet åt mig att jag inte fick läsa brevet förrän jag skulle gå och lägga mig. Jag tackade av hela mitt hjärta, vi kramades och sade god natt.

I brevet hade min son ritat ett hjärta med en pil igenom. I hjärtat stod det “Mamma”. I kanten på brevet hade han numrerat raderna och sedan skrivit följande:

Till Mamma . Lista för att du är bra.

1. Du blir inte sur jämt.

2. Du älskar mig.

3. Du gillar att leka med mig och Anima* (*Syster).

4. Du skrattar mycket.

5. Du sprider kärlek.

6. Du bryr dig om alla personer av olika slag.

7. Du ger mig veckopeng.

8. Och sist. Jag älskar dig för att du är min mamma.

När jag läser min sons ord så gråter jag inte bara av tacksamhet och vördnad över att få ha denna vackra människa så nära inpå mitt liv. Jag gråter inte enbart över den översvallande kärlek som fyller mitt bröst eller över den tillgivna kärlek som han visar mig.

Jag gråter även över all den kärlek som mina egna föräldrar gick miste om, över all den kärlek som så många vuxna där ute i världen går miste om i sin oförmåga att se sig själva, i sin oförmåga att se barnen och ta emot allt det oslagbart vackra och kärleksfulla som de vill ge oss. Och jag gråter över barnen. Över all den oskuldsfulla kärlek som de öser ur sina inre, men som ingen tar emot…

För en värld där varje barn kan ta kärleken för given…

Sanna Nova Emilia 

Innehållsförteckning
Robert Jarnroth

Robert Jarnroth

Dela artikeln
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på email
Epost