En medberoendes bekännelser

Kanske det mest deprimerande jag någonsin har skrivit men jag har min poäng, som alltid.
Så läs hela texten.

[fusion_builder_container hundred_percent=”yes” overflow=”visible”][fusion_builder_row][fusion_builder_column type=”1_1″ background_position=”left top” background_color=”” border_size=”” border_color=”” border_style=”solid” spacing=”yes” background_image=”” background_repeat=”no-repeat” padding=”” margin_top=”0px” margin_bottom=”0px” class=”” id=”” animation_type=”” animation_speed=”0.3″ animation_direction=”left” hide_on_mobile=”no” center_content=”no” min_height=”none”][hr]


Han heter Sam och han stinker sprit. Han behandlar människor illa. Jag har i 37 år försökt få in honom på avgiftning och ett 12-stegs-program, men under dessa 37 år så tycks allt bara ha blivit värre. Människor omkring honom mår allt sämre. Jag förstår inte varför jag tror honom varje gång han säger att han tänker förändras, att han tänker bli snäll, omtänksam och kärleksfull. Jag vill så gärna tro honom när han säger att han ska börja behandla mig med värdighet, att han ska sluta bete sig illa och utnyttja mig. Jag förstår inte hur jag kunnat fortsätta köpa hans lögner. 37 år av lögner! Än mindre förstår jag varför jag stannar. Varför jag inte vågar gå. Lämna honom. Jag borde bara ta barnen med mig och lämna honom. Låta honom falla ner i sin egen avgrund. Jag vet ju så väl att det är jag som håller honom vid liv. Att han lever av mig. Av mitt blod, mitt svett och mina tårar. Att han lever av min kamp för honom. Jag borde bara gå.

Han hotar att döda mig och slänga ut mig på gatan om jag inte gör som han vill. Han skrämmer barnen. Han misshandlar mig nästan dagligen och ibland, mitt i natten, så har han våldfört sig på mig. Lämnat mig skändad och gråtandes utan att säga ett ord. Den där vidriga stanken av alkohol blandad med tobak och magsyra är för mig så välbekant att den nästan känns trygg. Ändå är jag så rädd. Varje dag. Han skriker åt mig, kör med mig, hotar mig med ständig bestraffning om jag inte gör som han säger. Han bryr sig inte om någon annan än sig själv och jag vet egentligen inte om han ens bryr sig om sig själv så värst mycket. Han famlar i blindo. Han är sjuk. Jag vet det så väl och jag vill rädda honom. Jag vill göra honom frisk och stark igen. Jag vill få honom att må bra igen, så att vi alla kan må bra.

Jag har försökt få honom att lyssna men det är som att tala till en vägg. Jag har försökt få honom att förstå att han är sjuk men han säger att det är jag som är sjuk. Och på ett sätt har han rätt. Jag är medberoende, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur hans grepp. Det är jag som håller den fina fasaden uppe. Lyckofasaden. Jag ler när jag vill gråta. När människor frågar hur jag mår så döljer jag mina blåmärken och säger att ”Jag mår bra. Jag bor i ett fritt land. Självklart mår jag bra.”

Han är som en svamp. En blodsugande parasit. Han tycks inte ha någon botten och om han inte får sin sil blir han arg, hotfull och våldsam. Han säger att han älskar oss och att han vill mitt och barnens bästa men han begår övergrepp på oss varje dag. Tvingar oss att göra saker vi inte vill göra. Han tror att han äger oss.

När jag säger att jag tänker lämna honom så skrattar han hånfullt. ”Försök du bara”. Han hotar att ta barnen ifrån mig om jag inte gör som han vill. Han har så många kontakter. Så många som gör som han vill och begär. De får betalt av honom för att kontrollera mig. Han säger att det är för att skydda mig och barnen. Jag tror inte att dessa människor förstår att han bara utnyttjar dem också. En av mina vänner kallar honom för psykopat och jag tror att det stämmer. Han har så mycket makt. Människor är så rädda för honom. De vågar inte annat än lyda. De som tillgodoser hans egoistiska intressen höjer han till skyarna. Övriga spottar han på. Han avskyr känslor. De är ett hinder i hans värld. Han anser att känslor bör dövas. Utplånas. Medicineras bort.

Han tar ingen hänsyn alls till mina behov. Ibland får han mig att tro att jag har valfrihet, men jag har bara rätt att välja mellan hans förslag. Han har redan bestämt hur allt ska vara och menar att jag ska anpassa mig, göra som han vill när han vill det, klä mig som han vill, äta det han vill, sysselsätta mig med det han vill när han vill det. Jag känner mig många gånger så maktlös och förtvivlad men vet samtidigt inte var jag skulle ta vägen om jag lämnade honom. Han tar död på mig men jag är samtidigt så rädd att dö utan honom. Ibland har jag tänkt avsluta mitt liv för att bli fri ifrån honom men jag kan inte överge barnen. Jag kan inte lämna dem här ensamma med honom. Han skulle förgöra dem.

Han heter Sam Hället och han stinker sprit. Jag borde bara ta barnen med mig och lämna honom. Låta honom falla ner i sin egen avgrund. Jag vet ju så väl att det är jag som håller honom vid liv. Jag är medborgare. Medberoende. Han lever av mig. Av mitt blod, mitt svett och mina tårar. Han lever av min kamp för honom. Jag borde bara gå. Lämna den här alkoholiserade, knarkande samhällsstrukturen åt sitt öde. Det här missbrukande systemet som behandlar människor som trasor. Som våldför sig dagligen på både både män, kvinnor och barn. Som skiter fullständigt i någon annans överlevnad än sin egen. Jag borde bara gå, men jag vågar inte.

Sanna Nova Emilia
Medberoende medborgare

[hr]

Delar här min musikvideo till den underbara låten “Mad World” av Gary Jules. Jag känner många gånger att det är de sjuka och utslagna i vårt samhälle som är de som är allra friskast. De som inte längre förmår spela eller låtsas vara friska i en sjuk värld…

 

[video_left][video_frame]
[iframe url=”//www.youtube.com/embed/bPnTkDdMDl8?rel=0″ width=”572″ height=”312″]
[/video_frame]

[video_text]
[h2][/h2]
[/video_text][/video_left]

 [/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]

Innehållsförteckning
Robert Jarnroth

Robert Jarnroth

Dela artikeln
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på email
Epost