Barnens vädjan…

Under mina föreläsningar så är det många som uppskattat min dikt “Barnens vädjan…”
Här finns den nu i ett bildspel, kombinerat med musik…

*shhyyyy*
Lyssna….
Kan du höra dem?
Kan du höra barnen?
Kan du höra hur de viskande skriker igenom rymden?
Kan du höra deras inre rop på hjälp?
Kan du höra hur de ljudlöst sväljer sin förtvivlan?
Kan du höra dem?
Kan du höra vad deras tysta munnar vill säga dig?
“Snälla förstör mig inte,
jag är så fullständig och så vacker som jag är.
Snälla, gör inte om mig,
klipp inte mina vingar innan jag ens fått pröva dem.
Snälla, trasa inte sönder mig,
för att sedan förbanna mig för att jag är trasig.”

*shhyyyyy*
Öppna dina ögon…
Kan du se dem?
Kan du se barnen?
Kan du se den desperation som stormar igenom deras inre?
Kan du se deras lidande?
Kan du se alla de tårar som de inte längre orkar gråta?
Kan du se barnen?
Kan du se vad deras tomma blickar vill säga dig?
“Snälla låt mig inte gå förlorad.
Låt mig inte gå förlorad in i den förvridna vuxenvärlden.
Låt mig inte glömma allt som är mitt.
Låt mig inte försaka allt som är jag.
Låt mig inte förneka allt som jag kom hit för att vara.”

*shhyyyyy*
Öppna ditt hjärta…
Kan du känna dem?
Kan du känna barnen?
Kan du känna deras längtan igenom dina egna förlorade drömmar?
Kan du känna deras sorger i allt som du själv en gång försakade?
Kan du känna barnen?
Kan du känna vad deras bedövade hjärtan önskar säga dig?
“Snälla, respektera mig, kränk mig inte,
Jag är också en människa.
Snälla, älska mig och låt mig få älska,
utan villkor och förbud.
Snälla släpp mig fri och låt mig få flyga,
utan skam och skuld.
Snälla, ha tillit till mig…”

*shyyyyy*
Ja, när jag lyssnar så kan jag höra dem,
se dem, känna dem…
Och varje gång som jag förlorar hoppet
om en mer kärleksfull värld,
så kan jag höra deras viskningar i etern…
Då kan jag möta deras hjälplösa blickar bakom mina slutna ögonlock…
Varje gång som jag förlorar hoppet
om en mer medmänsklig värld…
så kan jag känna deras tårar längs mina kinder…
och jag kan känna hur deras bultande hjärtan slår i mitt…
“Ge inte upp på mig,
snälla ge inte upp!
Vad du än gör, så låt mig inte gå förlorad…”

av Sanna Nova Emilia – 2011

Innehållsförteckning
Robert Jarnroth

Robert Jarnroth

Dela artikeln
Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på email
Epost