Många människor använder begreppet uppvaknande eller att vakna upp, att vara vaken, som en beskrivning av att ha blivit mer medveten om sin plats i existensen, mer medveten om sin gudomlighet och/eller om sina mänskliga rättigheter. I många sammanhang används det som en beskrivning av ett mer andligt uppvaknande.
Ett andligt uppvaknande innebär ofta en ny förståelse för att vi som människor är mer än bara kött och blod. Att vi är en del av ett större sammanhang med tillgång till en högre medvetenhet och kraft. Många benämner även processen av uppvaknande som en del av att inse våra mänskliga rättigheter och att ingen annan har rätt att kontrollera och styra över oss.
Jag har varit intresserad av människans mer andliga dimensioner ända sedan jag var barn, så för mig handlade uppvaknandet mer om att se och förstå min rättmätiga plats i den jordiska existensen. Mina självklara och medfödda rättigheter, min potential som människa och som själ i en mänsklig upplevelse. Jag ska utifrån mina egna erfarenheter här dela med mig av de olika faser som jag upplever att en uppvaknande människa går igenom.

Att kliva ur dramat
Jag har skrivit en hel del om att ta ansvar för vår egen energi och om hur vi skapar vår värld med den känsla vi väljer att vara i. Jag har skrivit om de arketypiska och psykologiska rollerna som vi människor ofta växlar mellan. Om Offret – Förövaren – Domaren och Räddaren och om hur vi allt mer lämnar dessa roller bakom oss ju mer vi väljer att leva i kärlek istället för rädsla.
När vi befinner oss i någon av dessa fyra roller så befinner vi oss i det jag kallar för dramaenergi. Alla dessa roller kräver en hierarki. Att någon antingen står över eller under någon annan.
Detta tillhör den numera utdöende relationsdynamiken eftersom vi människor nu befinner oss i en utvecklingsfas där vi är på väg att förstå att vi alla är likvärdiga. Att ingen annan har någon rätt att utöva någon makt, tvång eller våld över oss och att vi inte heller har rätten att utöva makt, tvång eller våld över någon annan.
Som en del av vårt uppvaknande börjar vi inse att ingen har någon rätt att utföra respektlösa handlingar som inkräktar på någon annan människas frihet.
Kamelen, lejonet och barnet
Filosofen Nietzsche beskriver människans tre stadier av uppvaknande som:
1. Kamelen
Kamelen symboliserar den kuvade vardagsmänniskan som lever slentrianmässigt utan att ifrågasätta sin roll i helheten. Som kamel är vi inte ens medvetna om att vi är ofria. Vi är kanske inte ens medvetna om att vi har en egen vilja utan fogar oss lydigt efter andras viljor. Det tillståndet beskrivs även som The Matrix.
2. Lejonet
Lejonet symboliserar människan som gör uppror emot sin upplevelse av begränsning och ofrihet. Den som reser sig som ett vrålande lejon och slår vilt omkring sig för att frigöra sig ifrån sin upplevelse av att vara kuvad och styrd. Vi befinner oss i upplevelsen av att ha varit ett offer som nu behöver slå sig fri. Vi har svalt det röda pillret och genomskådat The Matrix, vilket vi nu inte längre vill vara en del av.
3. Barnet
Sist och slutligen så inser vi att även själva kampen i sig är en form av fångenskap, att förtrycket var vårt eget förtryck av oss själva. Vi blir då medvetna om att vi själva fullt ut är skaparna av vår egen upplevelse. Att frihet handlar om vad vi själva väljer att vara och hur vi själva väljer att leva.
Vi utvecklas till det lekande barnet, som lever och leker i nära kontakt med kreativitetens och glädjens urkälla. I dans med livet, varken styrda av vår omedvetenhet eller av våra dramalekar. Vi har här släppt alla de fyra arketypiska rollerna. Vi är varken offer, förövare, domare eller räddare. Vi är sant fria.
Min väg från kamel till lejon
Jag har ända sedan jag var litet barn intresserat mig för människans mer andliga dimensioner och jag hade tidigt upplevelser av att ha ett förbund med en större kraft än min mänskliga boning. Kontakten med källan, gud, universum, mitt högre jag, det oändliga medvetandet eller vad vi än väljer att kalla det för. Så uppvaknandet för mig handlade inte om att vakna upp till insikten om min egen gudomlighet, den hade jag redan.
Men omkring år 2009 när mitt första barn började i skolan så insåg jag vilket förtryckande system vi människor har skapat och lever i. Där någon annan har rätt att bestämma att jag måste lämna bort mitt barn varje dag till att bli programmerad i en samhällsapparat som på alla sätt gör människor fängslade, sjuka och desperata. Ett system styrt av rädsla för att inte överleva, där vi alla tjänar pengaguden. Mammon. Den största religionen av dem alla.
Jag såg plötsligt tydligt och klart hur destruktivt vi levde som mänsklighet, där vi konkurrerade och slogs emot varandra istället för att samarbeta. Jag konstaterade att många av våra problem i världen och i samhället var kopplade till vår idé om pengar, tillväxt och sysselsättning. Att vi hade skapat ett system av slavar och slavdrivare, men att vi alla i slutändan var slavar till systemet.
Fram till dess hade jag levt som det som filosofen Nietzsche benämner som Kamelen men nu vaknade Lejonet inom mig. Jag kände mig ursinnig. Ursinnig av att ha levt trettio år i ett system som någon annan hade skapat och bestämt att jag skulle leva i. Ursinnig av att känna mig lurad, styrd och ofri. Men mitt uppvaknande slutade inte där

Lejonets utmaningar
Lejonets kraft är det som hjälper oss att slå oss fria ifrån vår egen upplevelse av att vara begränsade. Men så länge vi befinner oss i lejonets fas så befinner vi oss fortfarande i dramaenergi. Vi befinner oss fortfarande i de gamla rollerna Offer – Förövare – Domare och Räddare. Vi betraktar oss själva och andra som offer och förövare. Vi dömer andra som mindre vakna än oss själva eller som mer ondskefulla än oss själva.
Många som befinner sig i den uppvaknande Lejonfasen (mig själv inkluderad) utser sig själva till Räddare av världen. Till upplysta personer som har genomskådat skådespelet/The Matrix och nu ska rädda världen genom att informera alla ovakna människor om att de sover och att de är fångar i systemet.
Som lejon lever vi dock fortfarande i fördömande och därav även i separation. Vi har ännu inte insett vår fulla kraft och potential. Dvs förmågan att helt och hållet skapa vår egen värld. För att ta oss dit måste vi nämligen ta fullt ut ansvar för oss själva och helt och hållet upphöra att skuldbelägga en yttre makt för vår känsla av ofrihet.
Min väg från lejon till barn
Under flera år engagerade jag mig både politiskt, ideellt och yrkesmässigt för att förändra vårt system och upplysa samhället om det ohållbara i det sätt vi levde. Jag deltog i demonstrationer, jag höll tal på Sergels torg och andra diverse torg i Stockholm. Jag åkte land och rike runt och föreläste och ville visa på ett mer hållbart sätt att leva tillsammans.
Jag är verkligen stolt över mitt arbete och jag är också stolt och tacksam över alla andra människor som befunnit och befinner sig i lejonfasen. För alla som ser att det finns bättre, mer hållbara och glädjerika sätt för oss att leva här på jorden. Alla vi lejon tillsammans bidrar till vår utveckling både som kollektiv, individ och samhälle.
Så småningom så växte en ny förståelse fram inom mig. Jag insåg att jag i min iver att upplysa hela mänskligheten om vilka offer vi är för hemska förövare, samtidigt spred en massa rädsla. Jag insåg att jag mest ryade runt och uttryckte min åsikt men egentligen inte bidrog så mycket till någon verklig förändring, varken för mig själv eller någon annan.
Jag hade sett det som min uppgift att befria världen så att jag själv kunde bli fri, men jag insåg under processens gång att jag behövde börja med mig själv först. Att jag behövde göra mig själv så fri jag bara vågade och utifrån mitt eget exempel inspirera andra till samma sak.
Så hur fri var jag egentligen?
När jag började titta närmare på mig själv så insåg jag att jag hade en hel del kvar att jobba på i mig själv gällande min egen personliga upplevelse av frihet.
Jag var fortfarande rädd att bli dömd av andra eftersom jag fortfarande levde i fördömande. Jag var fortfarande rädd att vara ett begränsat offer, utsatt för andras förtryck eftersom jag inte till fullo hade tagit tag i min egen kraft och eftersom jag ännu inte hade accepterat att ansvaret för mitt liv var 100 procent mitt eget. Jag levde fortfarande i separation och jag höll fortfarande mig själv fången i kamp. I en dualistisk kamp mellan ”vi och dem”, ”ont och gott”, ”inre och yttre”, ”mörker och ljus”.

Insikten om mitt eget ansvar
Det var då jag insåg att jag behövde göra ytterligare en revolution och denna gång i min egen tanke och uppfattning av världen. Jag behövde bestämma mig för att allt, precis ALLT i mitt liv är mitt ansvar. Att om jag kände mig ofri så var skulden ingen annans än min egen. Att om jag kände mig förtryckt så var skulden ingen annans än min egen. Att om jag upplevde livet som en kamp och att livet innehöll för lite glädje, lek och kärlek, så var skulden och ansvaret ingen annans än min egen.
Jag kunde inte längre skylla på någon annan och för första gången i mitt liv fick jag verkligen uppleva min egen kraft. Att jag kunde forma mitt liv exakt så som jag själv ville ha det, genom att VARA det jag ville ha mer av.
- Om jag vill ha mer kärlek – VAR mer kärlek.
- Om jag vill uppleva mer frihet – VAR mer frihet.
- Om jag vill ha mer glädje – VAR mer glädje.
- Om jag vill ha mer frid – VAR mer frid.
- Om jag vill ha mer kraft och energi – sluta ge bort den.
Jag insåg hur mycket kraft och energi jag hade slösat på att slåss emot väderkvarnar och i det yttersta på att egentligen slåss emot mig själv. Alla krig är inbördeskrig. Jag hade slagits emot min egen domare, förövare, offer och räddare och allt detta till följd av att jag inte förstod min egen kraft och förmåga. Att det var jag själv som upprätthöll kriget genom att kriga. Att jag kunde skapa en helt ny värld och ett helt nytt liv genom att flytta mitt fokus till sådant som istället fyllde mig med den energi jag ville ha mer av.
När jag förstod detta så blev jag till barnet. Till barnet som leker sitt liv.
Kampen är över. Kriget är över. Dramat är över. För jag har äntligen slutat att slåss mot mig själv. Jag är fri från mitt eget fördömande och är därför fri att vara mig själv fullt ut utan rädsla att bli dömd. Jag är fri från min egen förövare och jag vet numera att jag inte är offer för något annat än min egen självbild.
En lek med tanken
När du drömmer en dröm om natten så finns det ingen annan du kan skylla på. Drömmen och allt som drömmen innehåller är helt och hållet skapt av dig. Många gånger på ett helt omedvetet plan. Du upplever ofta att det är drömmen som tar dig på ett äventyr istället för tvärt om.
Men kanske så har du även någon gång i drömmen blivit medveten om att du drömmer? En så kallad lucid dröm. När vi blir medvetna om att vi drömmer så inser vi också att vi själva kan styra drömmen och påverka den till att bli det vi själva vill att den ska bli.
Lek med tanken för ett ögonblick, att ditt liv är en dröm som du drömmer. Att allt du ser omkring dig är projiceringar av dina egna tankar och reflektioner av dig. Lek med tanken att du nu blir medveten om att du drömmer och att du kan ändra drömmen hur du vill genom att ändra ditt fokus och vad du uppmärksammar.
- Vad skulle du välja att fokusera på om du visste att det var du som skapade din egen värld till fullo med din uppmärksamhet?
- Vad skulle du ge din energi till om du visste att det du ger din energi till är det du manifesterar i din egen livsdröm?
- Vad skulle du fokusera på för att skapa de känslor du längtar efter att känna?
- Vad skulle du fokusera på för att känna dig fullständigt fri?
Kan det vara detta som ett uppvaknande innebär? Att vakna upp och inse att vi egentligen drömmer och att vi kan ändra på vår dröm när vi vill? Att vakna upp och inse att vi både är upplevaren, observatören och skaparen?